Hörrni sossar, nu rycker vi upp oss! 

Regeringen, ge oss en FLASH om fri förskola, en sjätte semestervecka, att munnen blir en del av kroppen. Fungerande migrationspolitik och kraftigt stärkt kommunal välfärd. Riktiga breda sosseförslag. Bidrag till ombyggda skolgårdar och förbjudna cigarettsmaker i all ära, men medborgarna lever här och nu, YOLO ;) Nu tar vi omtag, hittar till kärnan i modern tappning och vänder vinden som vi så många gånger tidigare har gjort. 

Sammanfattning för dig som inte orkar läsa hela texten: 
– Flyktingfrågan stökar till det. 

– En regering måste visa att den tror på sig själv. 

– Kommunikation och budskap haltar. 

– Regeringen gör mycket bra. Men det räcker inte. Gammal politik måste matchas med ny. 

-Medborgarna lever enligt principen YOLO ;) De saknar tålamod. 

– Socialdemokraterna måste också erbjuda breda reformer som märks nu hos många. 

– Läget är inte kört. Det går att vända för S. 

– Alla partier i riksdagen har ett ansvar att bidra till Sveriges utveckling. Inte bara S. Varför rösta på partier som inte vill ta ansvar? 
Debatten går het om några opinionsmätningar. Och ja, det är ingen rolig läsning. Men det är inte kris. Media älskar detta och de vill gärna spinna på. Vi kommunalråd, varav de flesta av oss inte vet ett smack om hur det är att sitta i regering, kommer med synpunkter och råd. Skit i media. Men inte i kommunalråden. Vi är en bra kontaktyta mot medborgarna i landet. Lägg därför kraften på vad vi gör istället. Vad vi gör för att medborgarna ska hitta tillbaka till S. Jag är övertygad om att det går. De har inte lämnat för gott. Men just nu är mobiliseringen av S-väljare och potentiella S-väljare låg. Och det är inte bra. 
Regeringen har gjort mycket bra som måste fram mer. Men det räcker inte. 
Självklart har flyktingfrågan kostat på i förtroende. Det hade varje regering drabbats av. Så är det bara. Dels har den överskuggat allt. Dels orsakar det oro hos medborgarna när politiken själv utstrålar lite av panik och osäkerhet inför situationen. När politiker är mänskliga. Något som efterfrågas av väljarna men som bestraffas av samma väljare när det väl sker. Socialdemokraterna själva, kanske orättvist, har framstått som att man driver en politik man inte tror på. Det är ett bekymmer. Istället för att upplevas ta initiativ och kommando har försvar blivit en vanligare känsla. Jag tror det är viktigt att stå upp för en egen linje och inte vackla. Hur svår den än är. Omsvängningen kom försent, efter att dessutom stärkt argumenten för fortsatt inriktning för den gamla politiken. Kanske kunde det inte gå på annat sätt. Om en regering ska bygga förtroende måste den hålla lugnet och visa på kontroll. Självklart är det en utmaning att det finns sossar som inte gillar den nya politiken och framförallt att MP ställt upp men samtidigt inte varit lojala mot beslutet i sin retorik. Det skadar också. Inte stärks förtroendet heller när regeringen ena stunden pläderar för ansvar och ekonomisk hushållning. Viktiga saker. Och inte heller därför fullt ut svarar upp mot behoven i kommunernas välfärd. Men i andra sekunden kan det hysta fram miljardtals kronor för att hantera flyktingmottagandet. Det spelar främlingsfientliga rätt i händerna och vanliga oroliga medborgare blir också mycket frågande till detta. Det driver sunt folk in i armarna på de främlingsfientliga. Det är därför ur kommunikativ och förtroendemässig synpunkt, hur ska jag uttrycka det, obra. 

Slutsats: S behöver snabbt formulera en tydlig egen migrationspolitik på kort och lång sikt. En som vi själva tror på och som, viktigast av allt, större delen av svenska folket tror på. Särlösningar bör så långt det går undvikas. Generell politik är att föredra. Krav, förväntningar och möjligheter bör ingå. Och en ambitionsnivå på uppehållstillstånd som ligger i linje med vad landet klarar över tid utifrån ekonomi, jobb och integration. 

Men jag tror att S utmaning är större än bara flyktingfrågan. S är symptomatiskt med att stå upp för välfärden. Och det gör den här regeringen väl. Åtminstone de statliga åtagandena med sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkring. Sossar ska hålla rent där. Men det är också här partiet gör en taktisk miss. Här tror vi att alla älskar oss för att vi står upp för det sossigt självklara. Eller så är det en fråga om resurser. Att pengarna inte räcker till mer. Oavsett så skadar det S. 

De flesta svenskar är inte sjuka eller arbetslösa. Tack o lov. Tvärt om har många det bättre än på länge. Mer pengar, högre utbildning och mycket annat. S måste kunna stå upp för både den som har det tufft och den det går hyggligt för. Opinionsläget visar nu att båda kategorier inte anser sig sedda av S. Det är bekymmersamt. Och för att få rejält med väljarstöd så krävs mer. Först när allt skiter sig i vardagen blir frågan om försäkringarna skarp. Människor tänker inte så mycket på det annars. Dessutom finns en hel del kompletterande lösningar via fack och annat idag. S har lagt stort krut på att berätta att man återställer försäkringarna. Ingen är förvånad över detta, det ska sossar göra, så upphetsandegraden hos de breda väljargrupperna stiger inte nämnvärt. De mörker inte detta i sin vardag helt enkelt. Det är viktigt för den som är sjuk eller arbetslös. Men de är som sagt relativt inte så många. Samtidigt brottas kommunerna med en annan mer vardagsnära del av välfärden där folk köar häcken av sig på akuten, där gamla mammor inte kommer in på äldreboenden, där klassrummet är för litet och lärarna för få för de många eleverna och så vidare. Förmågan att ta ut mer i kommunalskatt är också begränsad. Retoriken och praktiken klingar illa för S utifrån detta. Borgare drabbas sällan av detta. De har inte samma förväntan om att stå upp för välfärden. Men sossar drabbas. Med viss rätt. 

Utifrån detta uppstår S kniviga sits i att samhällets mest utsatta upplever att S svikit sina ideal och de som jobbar och betalar mycket skatt tycker inte att de får vad de betalar för. S vill ju att folk ska betala skatt, men då måste den som betalar, i dessa individualistiska tider, känna att det är motiverat också för egen del. Solidariteten har sina gränser 2016. 
Lite samma är det med jobbpolitiken som ju, i sin mest konkreta del, handlar om att utbilda folk till att bli anställningsbara. Bra politik som ska göras. Men ur väljarsynpunkt träffar dessa insatser relativt få väljare. Kanske dessutom oftare unga och nyanlända än redan etablerade. Det är bra för alla att alla jobbar. Tufft är också att beskriva sambanden politiskt. Kanske är det också självklart att utbildning ska finnas och folk ska utbilda sig så att de kan jobba. Även om så inte är fallet. I vilket tycker en sosse så i regel. Det ger heller därför inte så stor imponatorfaktor hos väljarna att politiken stärks på området. 

Slutsats: S behöver bli mycket tydligare med hur en modern välfärd ska se ut, hur den finansieras och vilka rättigheter och skyldigheter som råder. Regeringen jobbar med det. Men det märks inte i vardagen. Här får det inte framstå som kravlöst och långsiktig och trovärdig finansiering i relation till förväntningar av vad välfärden kan klara av behövs. Att lappa och laga på det gamla räcker inte. 

Vi jobbar vidare med denna text. Det framstår ofta som att i kontrast till frågan om jobben, bostadsbyggandet, terror, välfärden, migrationen och mycket annat som oroar människor och som regeringen faktiskt jobbar med, så kommer också självklart annat ur regeringen som inte handlar om detta. Pengar till kommunala skolgårdar, att förbjuda mentolcigaretter och mycket annat smått. Oftast inte oviktiga saker och självklart uppblåst av media. Men det gör i kontrast till andra frågor att regeringen kan framstå som aningen spretig och ofokuserad. 
Men vart är S större ambitioner och reformer? Jag tror att människor, som röstat S 2015 har närt en förhoppning av något annat än det alliansen stod för. Något mer, utöver återställarna. Utöver att sätta jobben i fokus. Och arbetslösheten minskar faktiskt i Sverige. Kanske att bygga vidare på den generella välfärden? Några spännande reformer. Även om det inte är möjligt att göra allt på en gång så åtminstone ett första steg? 

En sosses svar på en borgares jobbskatteavdrag borde kunna vara nolltaxa i barnomsorgen. Det ger en barnfamilj med två barn 2000 kronor mer i månaden att konsumera för. Det skulle stimulera ekonomin i landet. Det skulle säkert kosta 20 miljarder. Men nyligen fick kommunerna nästan 10 miljarder för flyktingmottagandet. Ett jobbskatteavdrag på borgarnas tid gick på i runda slängar 15 miljarder. Det gav några hundringar i plånkan och skapade pensionärsskatten. Förskola utan avgift borde gå att argumentera hem rätt väl. 

En sosses svar på borgarnas förslag om att dela upp välfärden än mer så att den omfattar människor olika borde vara att nu tar vi första steget att likställa munnen med övriga kroppen och få in tandvården till att kostnadsmässigt vara den samma som för övrig vård. 

En sosses svar till borgarens fler karensdagar för att få sjuka friskare borde vara att lyfta debatten om en 6:e semestervecka i en tid när de som har jobb sliter sig sönder och samman i arbetslivet. Det ger plats för tusentals flera att kliva in i arbetslivet och få in en fot som vikarier dessutom. 

Stödet är svagt i riksdagen för dessa reformer, säger någon då. Nja. Lägg förslagen, driv dem med övertygelse och skapa opinion och se vem som vågar gå emot. Och se att S nog kommer väl ut ur dessa strider. Detta är några exempel på förslag. S i riksdagen måste själv komma på bra politik som syns och märks. Detta är några exempel, de kanske tar tid. Men de har det gemensamt att de träffar breda väljargrupper rakt på. De stärker människor i deras vardag och de ger valuta för pengarna de kostar. 

S bekymmer är att vi gick till val på en vision om ett annat Sverige. Nedbruten i förslag som tar tid att genomföra. En del är till och med omöjliga utifrån det parlamentariska läget. Få av förslagen som går att genomföra har dessutom positiv påverkan på många väljare här och nu. Och väljarna är mer otåliga än någonsin. De orkar inte vänta på visioner. 

Åter igen, jag fattar att det är lätt att sitta hemma i min lilla by Eskilstuna och tycka hur regeringen ska göra. Att det inte är så lätt i praktiken. Men med vilja, tydlighet och ambition går det att göra mycket. Ett redigt omtag helt enkelt med starkare fokus på här och nu, på de många väljarna, utan att för den sakens skull behöva tappa de långa perspektiven. 
Och socialdemokraterna måste fundera på om det lättast görs ensamt eller i samarbete med något eller några partier. Och dessa partier måste svara sina väljare på varför de hellre står vid sidan av istället för att samarbeta med S, vara pragmatiska och ta ansvar för vårt land. 

Dags för något radikalt? 

Jag tycker inte att S eller MP har gjort ett dåligt jobb i regeringen. Tvärt om. Få partier förutom S skulle klarat att regera i det extrema parlamentariska läge som nu är. Och MP har tvingat sig själv till ett ansvarstagande som nog ingen trodde var möjligt. Jag tänker på förbifart Stockholm, Bromma flygplats, tvärvändningen i flyktingfrågan och mycket annat. Ur S:perspektiv har regeringen dessutom levererat mycket klassisk S-politik såsom stärkta trygghetsförsäkringar och mer pengar till välfärden. Även arbetslösheten sjunker och landets ekonomi går faktiskt internationellt sett bra. Den som påstår annat är ute i retoriska träskmarker. 

Ändå har S problem i opinionen och så även M. Moderaterna försöker lösa detta med att gå höger ut. Att kasta av sig det ”nya” och åter bli de gamla moderaterna. Problemet är att de då konkurrerar med såväl de utrotningshotade kristdemokraterna såsom det brunblåa partiet SD. Det finns helt enkelt inte mycket att hämta för ett parti som nys gjorde rätt analys satsade allt och konstaterad att de flesta i Sverige är rätt ”mitten”. Vi gillar generell välfärd, betalar gärna skatt om den används klokt, tycker att folk ska jobba och göra rätt för sig, vi vill vara fria och självständiga och blir ganska sura när någon roffar åt sig på annans bekostnad. En klok analys som fortfarande gäller. Även för sossar. Åtminstone borde den det…
Nåväl, M är farligt ute. De inte bara försöker de sno tillbaka förlorade väljare på ett destruktivt sätt. För varje steg ökar gapet i alliansen. Jag hoppas att det inte är en strategi. Men snart är M och SD de två partier som står närmast varandra. Samtidigt skriker ungmoderater och en och annan riksdagsledamot från samma parti högt om att M borde fälla regeringen för att undvika mer vänsterpolitik. Som om sittande regering vore särskilt vänsterradikal? Vart då? Mer vänster än de borgerliga, ja. Men så särskilt extremt är det inte med stärkt generell välfärd och lite högre skatt för dem som tjänar allra mest. Att detta skulle vara värre än att regera med SD får mig att tappa hoppet om delar av ungdomen. Det känns som att ungdomarnas fokus borde läggas på moderpartiets andra göromål istället. 
Åter tillbaka. M skiljer successivt ut sig från alliansen. I vilket fall från L och C. De tenderar till att stå allt längre ifrån varandra. Frågan är om det är så smart av M. Å ena sidan kan det öppna för samarbete mellan S, C och L och även MP. En bred mittenregering. Men ska moderaterna helt riskera sin ställning som det dominanta borgerliga partiet i en alternativ högerregering? Eller som den borgerlighetens mittpunkt de bör vara. S har idag svårt med förtroendet pga ett svårt parlamentariskt läge, ett MP som nog inte alltid är så roliga och egna förbättringsbehov i kommunikation, beskrivning av den egna politiken och dess syfte på kort och lång sikt. I kombination av ett beroende av V som både har kakan och äter den. De kritiserar regeringen men ska också ha inflytande anser de. En sorts vänsterpartistisk syn på ansvar kan man säga. M håller på att skjuta sig själva i sank i opposition. Något som inte borde vara möjligt. Men de gör det med briljans. De klarar inte ens av att opponera på en svag regering! De skjuter in sig på småsaker. Målar in sig i hörn. Triangulerar brunt ut.  Och verkar inte vilja veta vad de vill. Orsaken är enkel: De vill för allt i världen inte råka få ansvaret på sig att försöka bilda regeringen i detta svåra läge. Men vill öka i opinion. De både vill och inte vill ha makten nu. De ber nog sina böner att ett mirakel ska ske och opinionen ska ändras så att alliansen kan regera. Men de kan inte riktigt tro på det heller även om de säger det. Med tanke på partiets agerande. Alliansen är ju medvetet mer splittrad än på länge. Och att den skulle växa påtagligt i opinionen är ju osannolikt. KD kanske inte finns i riksdagen efter nästa val och C vill sannolikt inte ta i moderaternas migrationspolitik med tång.
Det är inte bra när de två partierna som anser sig och som många väljare nog anser kunna utgöra stabiliteten i demokratin vacklar. S och M måste kunna bättre. Det är farligt idag. Men det finns möjligheter. Som läget är har snart ingen särskilt mycket att förlora. Tilltron till politikens och partiernas förmåga minskar hos väljarna så länge det handlar om taktiskt spel, debatt om debatten och strykande som katter runt het gröt i de viktiga frågorna. Det blir som tydligast i debatter som den i Agenda i söndags. Jag är ju intresserad av politik. Brinner för det. Lever det. Men jag bytte kanal. Är detta vad svensk politik kan erbjuda medborgarna i form av upplysning om hur Sverige möter sina utmaningar? Då är det inte så konstigt att de osäkra väljarna är många och att missnöjets parti växer. Jag vill bli intresserad, informerad, sitmulerad och engagerad när jag lyssnar till vårt lands främsta politiska ledare och hur de vill möta utmaningarna. Och nej. Jag sätter inte pluspoäng för varje gång de uttalar att de är oense. Mina sinnen belönar dem när de möts i samförstånd. Då känner jag hopp och lite tilltro till att det finns mer än retorik och faktiskt en vilja att få nått vettigt gjort. Då känner jag om möjligt ett visst välbehag. 

Kanske borde Sverige prova en S+M regering? En regering som kan jobba brett i riksdagen. En regering som tar sikte på de stora utmaningarna. Jobben, välfärden, ekonomin, migrationen, socialförsäkringarna, samhällsinvesteingar, modernt skattesystem med kompromissa om nivåerna, miljöfrågan, jämställdheten, försvaret och bostadsbyggandet. För att nämna det viktigaste. 
En majoritetsregering som tar sikte på att samarbeta under åtta år. Skapa stabilitet och trygghet. De får självklart bjuda till från båda håll. Om de är öppna och tydliga mot medborgarna i alla delar så skulle det inte bara kunna finnas förståelse från de respektive väljarna  för politiken utan också stärka förtroendet för dessa två partier och dess förmåga att ta ansvar. Efter nästa val riskerar de att inte kunna få majoritet ihop, de heller, om det fortsätter såhär. 

Ännu finns tid…Och det finns bara ett parti som vinner på dagens läge, bejakar det och vill åstadkomma än mer politiskt kaos just därför. Sådana partiet har alltid jobbat på det viset och det slutat bara på ett sätt om man inte tar ansvar. Då är den upplevda osäkerhet vi idag kan uppleva en västanfläkt.  

Det kommer att bli svårt att regera ihop. Men är det så lätt i dagens situation då?