Vill du sitta i sargen eller klara kurvan? 

Eskilstuna, likt de flesta större städer, har många utmaningar.
Faktiskt också vissa problem.
Jag ska i detta inlägg fördjupa mig i tre av de största. Det handlar om jobben och utbildningen. Om tryggheten och sociala klyftor. Om välfärden och bostaden. Alla tre områden påverkar varandra. De lever på varandra. 

Jag är uppväxt i en familj där vikten av att göra rätt för sig varit stor. Hårt arbete och motgångar har varit vardag. Inget har kommit enkelt. Har jag som ung velat ha något har hela familjen inklusive mig själv fått jobba för det. Peka och få fanns inte. Jag tror många eskilstunabor känner igen sig. Det är så vi bygger ett samhälle. Genom hårt arbete och ansvarstagande. På så sätt uppskattar vi ofta det vi åstadkommer än mer. Fler måste få möjlighet att uppleva den känslan. 

Samma sak är det med vår kommun. Ska vi möta våra utmaningar krävs hårt arbete. Både från varje individ men också gemensamt. Fler och växande företag, bättre kommunikationer för pendling med tåg och bil, i kombination med att barn och vuxna har rätt utbildning för jobben, det är det enda som hjälper. Särskilt om alla som vill hittar en bostad.  Det är den väg vi vandrar och måste vandra i Eskilstuna. 

När människor inte har arbete eller utbildning skapas sociala problem och ekonomiska klyftor. Det går bra för många i vår kommun. Men inte för alla. Jobben blir fler. Utbildningsnivån stiger. Men sociala problem finns och påverkar alla. Kriminalitet, våld och skadegörelse som några relativt Sett få individer ägnar sig åt påverkar hela vårt samhälle. Otrygghet känner inga gränser. Det kräver insatser på två fronter. Det förebyggande så att färre söker sig till brottsligheten sociala skäl. Ett område kommunen satsar enorma resurser på. Med nödvändighet. Genom utbildning och jobb minskar risken för kriminalitet. Med sociala insatser lika så. Men också det repressiva, genom att polis och rättsväsende agerar med den styrka som krävs. Brott ska aldrig löna sig i en rättsstat. Oavsett bakgrund. Det är viktigt att det demokratiska samhället markerar mot all typ av brottslighet. Inte minst den som begås av unga. 

De sociala utmaningarna är svåra att hantera. Det är komplext. Finns inga enkla lösningar. Samtidigt är nästan allt en kommun gör just sociala insatser. Den som får stöd av en kommun är i princip en av tre kategorier: En skolelev, en äldre med vårdbehov eller någon som hamnat i sociala eller ekonomiska bekymmer ofta kopplat till arbetslöshet. Men vi ser att sociala klyftor allt tydligare går att koppla till om du har utbildning eller inte har utbildning. Om du har jobb eller inte har jobb. Om du är etablerad i Sverige eller inte etablerad. Arbetslösheten bland personer som har sina rötter i Sverige eller sedan länge är etablerade är ca 3% i Eskilstuna. Bland dem som har rötter utomlands och men ändå inte riktigt etablerat sig är den ca 35% och ökar. Detta får konsekvenser för förmågan att hålla samman ett samhälle, för bostadssegregation, barns och ungdomars uppväxtvillkor och mycket annat. Även hög arbetslöshet bland unga, oavsett bakgrund, är mycket destruktivt. Det utmanar solidaritetstanken om att vilja hjälpa varandra. Om vi inte möts i samhället eller känner igen oss i varandra eller upplever att ”den andre” inte bidrar till det gemensamma så avtar i regel viljan att hjälpa varandra. Och om den som behöver stöttning inte upplever sig få det och agerar utåt så riskerar det att ytterligare öka avståndet mellan människor. Vem vill stötta en stenkastare eller bileldare? För att göra det tydligt? Fast det kanske är just stöd som behövs. För vissa. För andra är det bara fängelse som gäller. Farlig utveckling. Grogrund för mörka krafter. 

Om fler jobbar och betalar skatt så är vi fler som betalar för skolan, vården och omsorgen. Bördan lättar för var och en eller välfärden kan förbättras. Vi står inför en enorm utbyggnad av äldreomsorgen och skolan de kommande åren. Det finns inte utrymme för att vare sig lägga resurser på mer arbetslöshet eller förlora skatteintäkter på grund av högre arbetslöshet. Landets kommuner har begränsade resurser samtidigt som i princip varenda krona går just till välfärden. Vi måste dock stärka upp äldreomsorgen påtagligt. Och riksdagen behöver hjälpa till. Det är min bedömning. På samma sätt är bostaden viktig. Bostadsköer skapar mindre möjlighet att flytta till jobb. Trångboddhet ökar sociala problem. Unga får svårare att klara skolan när studiero saknas i hemmet. Att integreras i samhället går fortare med en bostad och unga kommer fortare ut i livet. Därför byggs mer bostäder än vad som nog byggts sedan miljonprogrammets dagar. Men tempot måste ändå öka. Vi måste bygga mer. Och det kommer vi att göra. 

För kort tid sedan fick jag en chans att prova en riktig 500cc speedwaycykel på Gröndal. Vi var några vänner som brukar ses och sparar  ihop lite pengar för att göra aktiviteter med jämna mellanrum. Jag har kört mycket mc, men detta var något helt unikt. Och det var nog mer på temat hellre än bra. Jag insåg dock snart att likheterna mellan att styra en motorcykel som denna och att försöka leda en kommun är ganska stora. Skillnaderna också förvisso. De flesta metaforer går att göra sig löjlig på. Säkert även denna. Men det påtagliga faktum att en kommun har givna ramar, en sarg, att hålla sig inom. Och för att klara de svängar som krävs i någorlunda tempo i relation till andra orter som slåss om företagen och jobben så finns det bara en möjlighet. Fart och mod. Det går inte att fega. Då åker du omkull eller åker rätt in i sargen. Du kommer definitivt sist. Du måste helt enkelt orka (och det är tungt så största respekt till dem som kör på riktigt), våga och vilja utnyttja all den kraft och potential som finns tillgodo och som är avsedd för ändamålet. Och för att vinna behöver du ibland också ta risker. Rimliga och hanterliga men ändå potentiellt smärtsamma risker, om de misslyckas. Lyckas du belönas du istället. Fler människor i arbete är alltid en belöning. För den som kör Speedway blir det poäng. 

  
Bilden är lånad. Källa framgår i höger hörn. 

Den hemliga ekvationen för att utveckla en stad är ganska enkel. På pappret. Du måste bygga på tillgångarna. På det positiva och framgångsrika för att ur det skapa resurser till att möta det svåra. Ett nytt kvarter med hyres- och bostadsrätter kan tyckas provocerande då alla inte har råd att bo där. Men de är ändå nödvändiga då de orsakar en flyttkedjan där billigare lägenheter blir lediga och i de nya bostäderna bor ofta personer som arbetar och betalar skatt till välfärden som alla tar del av. Företag måste kunna etablera sig och befintliga kunna växa om jobben ska bli fler. Offentliga investeringar måste göras för att utveckla staden och skapa jobb. 

Inte heller går det att bygga en stad på att racka ner på den eller varandra som bor i den. För att göra det tydlig: Talar du om för någon, hur fantastisk denna person än är, att denne är usel och värdelös. Ja, då blir personen mer eller mindre sådan tillslut. På samma sätt blir en person allt det positiva du säger om denne om du istället väljer den vägen. Samma sak gäller för en stad. En stad är dess människor. Och alls människor har visserligen dåliga sidor. Men alla människor har framförallt övervägande positiva sidor. Vilka ska få ta plats? 

Så det är bara att välja. Ska vi bygga på det goda? Avstå från att låta oss bli rädda för att åka in i sargen? Orka och våga utnyttja den kraft som finns att tillgå? Ställa krav på och stötta varandra till att ta ansvar? Jag tycker det. Vad tycker du?  Det är lättare att skriva än att göra. Det kan jag lova dig. Men vi vet inte vad som går innan vi försökt. Jag har försökt köra Speedway. Det gick sådär. Men jag är bättre på det nu än innan jag provat. Det finns mycket Eskilstuna inte har provat ännu men som vi kan bli mycket bättre på. 

Jämställdheten angår alla – även oss män

Idag är det jämställdhetsdagen. Ännu en dag för något tänker du kanske då. Det finns dagar för allt. Är det inte kanelbullar så är det nått annat. Det är inte det viktiga. Däremot borde jämställdheten ha tillgång till årets alla 365 dagar.
Jag vet att många, inte minst män, ryser när jämställdhet kommer på tal. Men det är inte så skrämmande som det verkar. Det handlar helt enkelt om att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha samma förutsättningar till att vara sig själva och få leva ett gott liv. Könet, som ingen väljer, ska aldrig hålla någon tillbaka. Vare sig du är kvinna eller man. Det handlar inte om att ta ifrån någon dennes identitet. Det handlar om att se vilka förutsöttningar som gynnar- respektive motverkar ett bra liv.
Kön begränsar. De slår fast ramar för vad du kan och får göra eller inte. Kön begränsar dina möjligheter till yrkesval. Kön påverkar hur stor din pension blir. Kön avgör risken för att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Kön styr ditt livs resa helt enkelt. 
Med könen kommer också förväntningar på hur du ska vara. En man respektive en kvinna förväntas ofta ha vissa egenskaper. Om du inte har dessa i tillräcklig omfattning så får du ibland tuffare att ta dig fram i livet. Dessutom tenderar vi att föra dessa förväntningar av egenskaper vidare till nästa generation. Det som många gånger kan tyckas vara genetiskt är i själva verket ett resultat av effektiv överföring av värderingar i unga år. Varför skulle inte min dotter kunna vara lika intresserad av bilar som sonen? Bilen har ju bara existerat en bråkdel av mänsklighetens tid. Så det är inte evolutionen som styr. Kanske är det jag? Och vem vet vad hon skulle kunna bli om ett intresse för bilar kunnat skapas? Och vad skulle sonen kunna åstadkomma om vi inte tidigt lotsade honom in på den ”rätta” vägen. 
Men det finns värre normer som vi behöver hantera. Allvarligare saker. Det faktum att hederskultur, mäns våld mot kvinnor, läktarvåld, grovt våld i kriminella sammanhang, gängkultur och mycket mer nästan uteslutande utförs av yngre män, eller män och män, det finns inget manligt i det, är ett resultat av samma brist på jämställdhet. Att unga pojkars attityd till studier oftare är negativ till skillnad från unga flickors inställning är också ett resultat av samma problem. Idag är det kvinnorna som tar över. De utbildar sig, kommer i arbete och bygger karriär. Och de kan tillåta sig att vara allt mer kräsna i sina val av livspartner. Med rätta. Männen har också goda möjligheter, men hålls tillbaka av sina invanda attityder. Av medvetna val lika så. Män och kvinnor kan inte bara gömma sig bakom fostran. Vi har ett ansvar för att själva bryta våra bojor. Pappornas roll i detta kan dock inte nog understrykas. 
Jag pratar naturligtvis i generella termer. Men trenden är tydlig. Kvinnorna kliver fram, männen halkar efter. Och till skillnad från kvinnorna som länge hållits tillbaka så tar männen oftare till aggressivitet när livet inte blir som vi önskar. Det finns inga ursäkter för det. Men så är det ofta. För ofta. 
Samtidigt är det en mer komplex tillvaro som växer fram. Det är fortfarande männen som dikterar villkoren för mycket. Maktmedlen är ganska otrevliga. Vi har bekymmer med att unga tjejer inte får vara ute på kvällar och på fritidsgårdar. Sommarens vidriga händelser i samband med festivaler visar på något som är fel. Bilbränder och stenkastning kan också kopplas till unga män. Mäns våld mot kvinnor tycks inte upphöra och inte våldet i nära relationer heller. Prostitution kan knappast sägas ske på kvinnors villkor. Det är svårt att komma in på mansdominerade arbetsplatser, för att inte säga göra karriär. Medan män ofta är chefer på kvinnodominerade arbetsplaster. Osakliga löneskillnader finns fortfarande då kvinnor tjänar mindre en män som gör precis samma jobb, eller sämre. 
Låt oss prata om detta. Se det inte som att någon vill ta något ifrån oss män. Låt oss istället fundera på vilka krav som ställs på oss män och som vi faktiskt skulle vinna på att slippa tyngas av, samtidigt som vi funderar över vilken typ av man eller kvinna vi tror att våra söner och döttrar ska vara för att ha bäst chans till ett gott liv. Hur agerar våra barn mot varandra idag, som pojkar och flickor? Hur tror vi att det kommer att påverka dem till den dag de är vuxna? Och framförallt. Hur är vi vuxna mot våra barn?