Tiggeriförbud?

Jag har under de sista dagarna följt, och bitvis deltagit i, den intressanta debatten i denna fråga. En debatt som denna gång mest påtagligt skett bland socialdemokrater, eftersom en antydan om att ett förbud, eller åtminstone att tiggeri ska upphöra i Sverige, kommer från socialdemokratiskt håll denna gång. Vid tidigare debatter har diskussionen förts mellan vänster och höger. Men denna gång sker den mellan vänster och vänster. Det blir onekligen intressant.

Och som alltid när socialdemokratin utmanar sig själv så blir orden hårda. I en allmän samhällsdebatt när klimatet i övrigt är ganska brutalt så är det klart att det följer med in när socialdemokratin skärskådar sig själv också. Bara det att det som ministern utryckt har kunnat vantolkas in i absurdum är ett påtagligt bevis i sig. Många är de som tar tillfället i akt och leda sina egna gamla teser i bevis ännu en gång. Teser om att S gått och blivit höger, inte är sig lika, har tappat sin ideologi eller vad det nu kan vara. Andra säger att S äntligen lyfter en fråga som engagerar många.

Jag ska försöka att ändå visa att det inte behöver betyda att S har allierat sig med ondskan och sålt ut sin ideologi bara för att tiggeri som fenomen inte anses vara välkommet i Sverige. Det går säkert att plocka sönder mina argument också, för den som vill. Allt handlar om vart man vill ta sin utgångspunkt och vad man vill få sagt. Jag skriver detta för att jag tycker att meningsmotståndare inte ska dunka det tyngsta man har i huvudet på varandra. Att frågor inte ska göras enklare än vad de är. Inte mellan partier och inte inom partier. Det gynnar inte demokratin.

Socialdemokratin i Sverige, och i norden, har alltid varit bärare av en välfärdsmodell som handlar om att samhället (staten och kommunen) har ett uppdrag att garantera medborgarna ett grundläggande skyddsnät. Ett ganska omfattande nät som består i skola, vård, omsorg och socialförsäkringar. Finansierad via skatten. Medborgarna kommer helt enkelt överens om att ta hand om varandra genom livets olika skeden. Motprestationen för var och en är att alla förbinder sig att studera och arbeta samt göra rätt för sig i denna modell. Gör din plikt, kräv din rätt. Om du så vill. Tanken är att ingen ska behöva sätta sig på gatan och tigga. Så länge du är medborgare och omfattas av välfärdssamhället så ska inte det behövas. Det funkar oftast.

En effektiv och solidarisk modell som tjänat dessa samhällen väl. Det lär knappas vara en slump att nordens länder ständigt hamnar i topp på världsrankingen över vart det är bäst att leva.

Baksidan med modellen är den, att den har en form av nationalistiska drag. På gott och ont. Den socialdemokratiska tanken om folkhemmet är både inkluderande och exkluderande. Sen kan vi fundera över hur mycket som lever kvar av folkhemmet idag. Men grejen med den nordiska välfärdsmodellen, och den lever, är ändå att om du är en del av den så får du mycket långtgående skydd och möjligheter sett ur internationell jämförelse. Är du utanför så är du. I huvudsak.

Börjar dessa principer ruckas på, då sätts idén om en generell och omfattande generell välfärd i gungning. Börjar för många människor avstå från att dra sitt strå till stacken? Medvetet eller oftast av andra systematiskt felaktiga skäl. Börjar tvivel om att välfärden finns där för dig uppstå? Börjar människor från andra delar av världen finnas tillfällig i landet utan att kunna omfattas av modellen? Ja, då vittrar sakta det samhällskontrakt som medborgarna gjort med varandra sönder. Tvivel sås och viljan att bidra kan successivt minska.

Men går inte internationell solidaritet, att alla arbetare i världen ska förena sig och alla folks frihet och hela världens fred före allt detta? (Klassiska uttryck från arbetarerörelsen) Kan någon hävda då. Jo, det borde det ju göra. Och det är väl målet. Men den svenska välfärdsmodellen är inte utformad så. Trots stort inflytande i årtionden från arbetarrörelsens eget parti Socialdemokraterna. S har byggt en modell som inte omfattar EU-medborgare men som tar stort ansvar för sina egna medborgare. EU har byggt en modell där länderna har ansvar för sina egna medborgare. Det kan man kritisera. Men ingen gnällde särskilt högljutt på modellerna innan människor började sitta utanför våra affärer och be om pengar för att överleva. Då kan man kräva att modellerna ska ändras. Men jag ser inga sådana förslag i debatten. Ingen eller få har föreslagit att Sverige ska garantera övriga EUs medborgare samma rättigheter som medborgarna här. Sällan har jag hört att Sverige ska ha ett parallellt system som är bättre än det nollsystem vi har idag men sämre än det som gäller för övriga medborgare vad gäller EU-medborgare. Ska vi tolka det som att dagens situation med tiggande människor ska tillåtas vara kvar enligt en del?

Så det behöver inte vara helt omöjligt, eller hjärtlöst, av en socialdemokrat att inte vilja ha tiggande människor på våra gator. Det behöver inte betyda annat än att vår välfärd ska vara sådan att ingen som bor i vårt land och omfattas av vår välfärd ska behöva tigga. Och det är ett rimligt påstående av en socialdemokrat. Värre är om någon som inte sympatiserar med den välfärdsmodell vi har vill stoppa tiggare. Den har mer att svara för. Relativt sett är det ändå få med svenskt medborgarskap som tvingas tigga. Det borde vara möjligt att åtgärda i ett så rikt land som Sverige.

Den andra utmaningen är dem som inte är svenska medborgare. Men också här måste man fråga sig, innan man hasplar ur sig saker som ”det går inte att förbjuda fattigdom”, för det vet alla redan. Även om det borde gå att förbjuda det. Pengar finns i världen för att kunna göra det. Men inte vilja. Här måste man fråga sig: Om vi nu har som ambition att ha en välfärdsmodell där ingen ska behöva tigga för sin överlevnad, varför ska vi då systematisk se på när människor som sviks av sina hemländer tillåts göra det i Sverige? Hur kan ett land som rankas bland de bästa i världen se på när människor i ett parallellt samhälle bor under presenningar i skogen på natten och tigger på gatan på dagen? Kan någon Socialdemokrat vara nöjd med det? S i regeringen är det inte och det är utifrån det perspektivet de har lyft frågan. Förbud, regleringar eller krav på hemländer. Allt det är en senare fråga. Och socialdemokratin borde kunna enas om att situationen idag är ohållbar, den bryter sönder samhällskontraktet, och på samma sätt som vi alltid slagits för att vårt samhälle ska ta hand om sina medborgare så borde vi kunna slåss för att andra samhällen ska ta hand om sina medborgare. Vi kan ge dem hur många råd som helst kring hur ett drägligt välfärdssamhälle trots allt kan skapas.

Någon kan mena att det är löjligt att bråka om 4000 tiggande människor i Sverige när rikedomarna i världen och Sverige fördelas så ojämlikt. Att det är fel att ”ge sig på” de fattigaste när det är de rika som borde ta smällen. Det är ett starkt argument. Men samtidigt är det inte de rika som håller välfärdsstaten flytande. Det är inte de rika som måste ställa upp på samhällskontraktet. Det är de breda grupperna i samhället. Arbetar- och medelklassen om du så vill. Sjuka, arbetslösa, hårt arbetande i industri, vård och allt annat som får allt att fungera. De är inga knösar. De sliter också för att överleva, men på sin nivå. Men de ser också en välfärd som knakar i fogarna och tvivlen om huruvida kontraktet om att vi hjälps åt i detta landet lever och finns där. Och det är ett hot mot en solidarisk och generell välfärdsmodell av socialdemokratiskt snitt. Varje Socialdemokrat borde oroas av det.

Det jag försöker säga är att saker aldrig är så enkla som de ofta verkar i vårt allt mer polariserade debattklimat där det mesta gärna dras till sin yttersta spets. Du kan vända på allt det jag skrivit ovan och säga att det kvittar. Människan har en moraliska skyldighet att alltid hjälpa. Kan du säga. Det handlar inte om välfärdssystem eller lagar. Det handlar om moral. Så kan du fortsätta. Många kan säkert hålla med om det. Men tyvärr funkar det inte så. Det är alltid svårare än så. Och låt därför inte diskussionen bli för enkel. Lyssna på vad som sägs och begrunda orden. Försök att se helheten. Utgå inte från att någon är ond eller vill illa. Lägg de hårda orden åt sidan och bidra till en konstruktiv idédebatt istället. Det är så arbetarerörelsen för samhällen framåt.

Eskilstuna kan så mycket mer

Vi är staden, arbetarstaden, där människor byggt vårt samhälle och sin framtid genom hårt arbete i generationer. Det är något att vara stolt över och något vi ska värna om. Det är en del av vårt kulturarv och en stor tillgång när vi nu bygger vidare på framtidens Eskilstuna. Att både hedra dem som varit före oss och samtidigt skapa för oss själva och dem som kommer efter. Vi lever i en förändringens tid, och det har Eskilstuna alltid gjort. Få städer har varit så utsatta som industristäder när de kommer till förändringens smärta och möjligheter. Den stora utmaningstrenden just nu är för oss att industrin producerar allt mer med färre anställda och mer utbildningskrav. Nya jobb och branscher växer fram som inte varit starka i får kommun förr. Behovet av att utbilda sig har aldrig varit så stort som nu. Samtidigt är behovet av jobb med krav på kortare utbildning oerhört stort. Fler än någonsin står inför att lära sig svenska och hur vårt land fungerar och vilka krav och förväntningar som gäller för att bli en del av samhället. Vi lever i en paradoxal tillvaro. På samma sätt har många det ganska bra ställt. De blir fler. Men de som har det riktigt illa blir också allt fler. Klyftorna ökar och med det otryggheten. Det måste upphöra. Det måste går bra för många fler. Och i Sverige finns goda möjligheter för den som vill.

Vår största utmaning är arbetslösheten. Företag och offentliga arbetsgivare ropar efter personal, men 13,7% saknar idag arbete. Över 10 000 människor går inte till jobbet varje dag i Eskilstuna. Det duger inte i en arbetarstad. Det drabbar familjer, barn och samhälle. Arbetslösheten måste knäckas. Det är när människor arbetar vi bygger vår frihet och vårt samhälle och det är så vi betalar för vår välfärd. För skolan, äldreomsorgen och vården. Ska näringslivet kunna utvecklas måste det kunna hitta rätt personal. Ska kommunen kunna leverera bra tjänster gäller samma sak. 

  

För att bekämpa arbetslösheten måste två saker ske. Varje enskild individ måste göra vad den kan för att rusta sig för att kunna ta jobben som finns och kommer. Kommunen och samhället ska erbjuda vägar för detta, men individen måste göra grovjobbet. Samhället ska vara tydligt: Det är utbildning och jobb som gäller. Försörjningsstöd ska bara vara något tillfälligt och i absolut sista hand. Kommun, näringsliv och medborgare måste tillsammans göra allt vad vi kan. Den andra saken som behövs för att bekämpa arbetslösheten är att utveckla de olika potentialer som finns i vår stad utöver oss medborgare. Att inse att jobb skapas samtidigt som vi tar oss an våra utmaningar som ort. Att kunna vända våra bekymmer till något positivt.
 
Jag tänker bland annat på hur många jobb som skapas när vi nu bygger bostäder på en nivå som bara kan jämföras med miljonprogrammets dagar. På landet och i staden. Hyresrätter, bostadsrätter och villor. Tusentals bostäder växer och kommer att växa fram i vår stad. Den som vill jobba som byggjobbare kan med lätthet göra det, med rätt utbildning. 

Jag tänker på vad utvecklingen av våra resurser som Eskilstuna-ån med en framtida båttrafik och attraktiva vattennära miljöer och bostäder samt en flygplats i utveckling och en ny ägare till Parken Zoo, vår nya arena och en framtida kongresshall kan betyda för jobben inom turismen och på andra ställen. En extremt stark växande näring där närturismen i tider av internationell oro kan bli än mer betydelsefull. Detta är frågor där kommunen inte kan stå för all finansiering, men kommunen kan ihop med näringslivet göra utvecklingen möjlig och samtidigt skapa mängder med nya jobb och skatteintäkter som finansierar kommunens lilla del av åtagandena. Inom turismen kan många människor jobba, med rätt utbildning. 

Jag tänker på vad vårt stora kunnande och trovärdighet i miljö- och hållbarhetsfrågor kan innebära i möjlighet för myndigheter som Energimyndigheten att utvecklas, andra myndigheters intresse av att vara i vår kommun samtidigt som många människor och företag med modernt och framtidsinriktat fokus gärna söker sig till platser där miljöansvar tas. Eskilstuna Kommun ska kunna vara ett centrum där samhälle, akademi, näring och myndigheter möts för att ta fram de konkreta svaren på hur vi format ett energieffektivt och ekologiskt hållbart Sverige i alla dess delar. Det skapar jobb den utmaningen också. En viktig språngbräda i vårt mycket aktiva arbete med att attrahera nya företag och jobb till kommunen. 

Jag tänker på de kraftfullt förbättrade tågtiderna och de nya tågen som successivt kommer på plats under 2018. Dessutom med enhetligare taxor i regionen. Det skapar radikalt bättre möjligheter till pendling till och från arbete. Ihop med nya bostäder. Det gör det lättare att attrahera personal till jobb i kommunen. Men många av dessa jobb kräver utbildning. Ständigt utbildning. 

Jag tänker på Mälardalens Högskola som snart påbörjar bygget av ett av Sveriges få nya campus. En modern högskola som samarbetar nära näringsliv och kommun och där det är extremt viktigt och ett krav att den fördelning om 40/60 Eskilstuna/Västerås vidmakthålls och garanteras genom alla nivåer på skolan. Nyckeltal för detta måste fram. Samtidigt som högskolans insats för att förse näringsliv och kommun med kompetenta medarbetare är extremt viktig för oss alla. Dessutom är det dags att kräva att MDH får status som universitet. Argumenten för det är många. 

Jag tänker på vad samarbetet mellan företag, trossamfund, föreningar och kommun runt en Stadsmission kan ge i både ökad social trygghet och nya jobb och möjligheter i vår kommun och för extra utsatta medborgare. 

Jag tänker på det fantastiska arbete som görs i Eskilstunas näringsliv, både med affärsplan men specifikt i detta fall inom tillverkningsindustrin, med att stärka produktiviteten och konkurrenskraften. Jag har svårt att inte se hur Eskilstuna inte skulle kunna gå före i arbetet med att återindustrialisera Sverige. Mycket som nu förbereds lägger en god grund för det. Konkretare blir vi snar framöver. Vi ska gå först. Vi kan tillverka saker med kvalitet i vår kommun. Det visar vår historia.

Jag tänker de satsningar som vi nu gör för att stärka handeln och de logistiska näringarna i kommunen. Närmast ut är handeln med ett nytt område i Skiftinge med bland annat Biltema som aktör. Ett område som försiktigt räknat komma att generera 500 nya jobb. Samtidigt har vi nyligen sett och kommer samtidigt att se fler intressanta etableringar i vår logistikpark där läget med järnväg, motorväg och flygplats är oerhört unikt och starkt. Något marknaden börjat upptäcka. 

Jag tänker på alla de befintliga företag som växer och anställer fler eller som jobbar med att få hyresgäster att utöka sin verksamhet. I detta finns en enorm potential. Det är de små och medelstora företagen som kommer att kunna skapa de flesta nya jobben. Samtidigt är de stora företagen och den offentliga verksamheten viktiga som arbetsgivare då de också står inför stora rekryteringar. Därför måste vi utbilda oss. 

Det är varje politikers och medborgares ansvar att vara tydlig med både vilka bekymmer vi har i vår stad men också vilka möjligheter som finns. Det går att knäcka arbetslösheten i Eskilstuna. Men inte utan att vi minns vad vi är för en stad och att det är arbete som bygger samhället och individen. Vi måste ställa krav på varandra, kommunen kommer att öka sina krav på olika vis, på bostadsmarknaden och arbetsmarknadssidan, samtidigt som vi ska stötta varandra.
 En vettig samhällsmodell bygger alltid på såväl tydliga krav som på ansvar och solidaritet. 

Vi måste våga se de möjligheter som ligger framför oss och samtidigt våga satsa för att ta vara på dem. Vi måste klara av att fortsätta prioritera resurser till skola och äldreomsorg, hålla ordning i kommunens ekonomi och samtidigt kunna satsa på det som utvecklar orten för fler jobb här och nu. 
Konststycket är att klara av att hålla många tankar igång och bollar i luften samtidigt. Blir vi ensidiga faller vi. Och det finns en konkurrens mellan kommuner. Många kommuner ligger i hårt och brett. Och den som vill attrahera företag, investeringar, kreativa och driftiga människor och jobb kan inte ligga på latsidan. Då drar någon annan det längsta strået och vi står kvar med över 10 000 personer som inte har ett arbete att gå till. Och det går inte att bygga vidare på arbetarstaden på det sättet.
 Men vi måste hjälpas åt. Ingen går utan ansvar. 
Arbetslösheten ska knäckas och klyftorna minska. Tryggheten öka. Bostäderna blir fler och välfärden byggas ut. 

Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det. 

Och du. Man får dela den här texten i sociala medier om man gillar den i huvudsak och vill. ;) 

Och här hittar du mitt lokala sommarprat också: http://radioeskilstuna.se/dev/blog/sommarpratarna-jimmy-jansson/

Jimmy Jansson (S)

Kommunstyrelsens ordförande Eskilstuna