Ett tryggare Eskilstuna är möjligt

Vår stad, vårt vackra Eskilstuna har till synes även denna sommar drabbats av våld och skadegörelse. I alla Sveriges större städer verkar detta ha blivit vardag i varierande grad. Många städer är, om möjligt, värre drabbade än oss. Men varje incident är en för mycket. Det har skjutits med vapen och bilar och annan egendom har satts i brand. Varför? Vad ger en människa rätten att utsätta Eskilstunaborna, medmänniskor, för livsfara genom att avfyra vapen där människor bor, arbetar, handlar och lever? Vad ger någon rätten att sätta bilar i brand, att riskera spridning till andra bilar och bostäder? Att förstöra någon annans tillgång. Ingenting. Inget ger dig rätten att göra så. Det är inte bara kriminellt. Det är ett otyg. Det är respektlöst. Det är onödigt. Det ska inte accepteras i ett civiliserat samhälle. Aldrig! Ändå händer det. 


Det är dock tryggt att bo i Eskilstuna. Risken att utsättas för brott är faktiskt låg. De som löper störst risk är samma personer som själva ställer till med saker. Så ser det ut. De allra flesta Eskilstunabor är skonade från våld. Tack och lov. Men när några få individer skjuter och sätter bilar i brand skapar det otrygghet. Det sprider sig en känsla och den härskar över all statistik och sannolikhet. Eskilstunabor ska inte behöva dra sig för att gå utanför dörren. Ingen ska känna otrygghet för att gå ut med hunden eller barnvagnen. Vi ska kunna besöka restauranger och handla. Det offentliga rummet ska både vara och upplevas som tryggt. Samtidigt ska vi aldrig glömma att de allra mesta av våldet läser vi aldrig om i tidningen. Antalet misshandlar, inte sällan en kvinna av en nära anhörig, i hemmet, är många gånger fler. Jag dristar mig till att hävda att en kväll när någon eventuellt skjutit mot något eller någon så har minst 20 kvinnor åkt på rejält med stryk i vår stad. Med all säkerhet. Och det finns även barn som far illa i detta. Direkt eller indirekt. Alla är brottsoffer. Men vi blir till synes inte lika upprörda av detta. 

Nåväl, vad kan då vi, politiska partier, staten, kommunen, polisen, medborgare och föreningar göra för att alla ska uppleva ett tryggt Eskilstuna? Vi har kampen mot den organiserade brottsligheten och trygghetsfrågor som en av våra mest prioriterade områden. En svår kamp, inte utan risker. Men den måste tas. För många invånare upplever otrygghet i Eskilstuna. Det är inte acceptabelt. Det är inget man löser över en natt. I det stora måste Sverige och Eskilstuna få en bättre omfördelningspolitik med ökad jämlikhet som följd. I jämlika samhällen är brottsligheten lägre. Så är det bara. 
Men kriminalitet har så många fler orsaker än bara ojämlik fördelning av våra rikedomar. Den enskilde brottslingen har så klart ett eget ansvar och vi, medborgare, har ett jättestort ansvar att inte göda dessa kriminella organisationer och individer. Faktum är att skjutningar, narkotikabrott och mycket annat otyg inte skulle kunna ske i samma omfattning om, förstå mig rätt, inte ”den stora massan” gynnade dem. 
Några få kriminella eller missbrukare skapar inga stora resurser till den undre världen. Pengarna måste komma från den legala ekonomin. De stora pengarna kommer från oss hederliga som ”sneddar” lite och tänker att ”det är väl inte så farligt”. Men det är som alltid. Alla har ett ansvar. Gräv där du står. Är något för bra för att vara sant så är det sannolikt något skumt i görningen. Köp inte svarta tjänster. Begär alltid kvitto när du handlar. Polisanmäl alltid oegentligheter. Köp inte narkotika eller smuggelsprit. Sälj inte heller. Ta ditt medborgerliga ansvar. Det finns också en och annan förälder som måste fundera över sitt föräldraskap. Vet du vad dina unga gör om kvällar och nätter? När jag ser unga människor, nästan barn, vara ute och leka på tider som i min värld innebär sovdags för länge sedan, då oroas jag. 
Så får vi kanske bukt med brottsligheten. Genom att strypa tillförseln på näring och syre, helt enkelt. Kanske är det dags att vi i Eskilstuna gör något självklart. Går före landets alla kommuner och sätter en ”Nolltolerans mot alla former av brottslighet”. I formell mening råder redan detta i Sverige. Brott är ju som bekant olagligt som. Därmed råder nolltolerans. Men ändå. Vi måste kunna göra mer. Den utveckling vi ser idag är oroväckande och ett hot mot en öppen och trygg demokrati. De mörka krafterna spelar med andra regler utanför det civiliserade samhällets ramar. Därför måste vi göra mer, vara smartare och våga stå upp för det rätta. Det demokratiska samhället är dock många, många fler och vi har enormt mycket större resurser. 

Men vad skulle ske om vi som samhälle, om Eskilstuna, definitivt satte ned foten och riktade allt vårt fokus mot att bekämpa brottslighet och grunderna för brottslighet. Även skadegörelse. Med uthållighet och tålamod. Helt enkelt gör det så olidligt som möjligt för den som är mer eller mindre kriminell att vistas inom kommunens gränser. Om civilsamhället såsom föreningar och trossamfund, polis och domstol, kommun genom skola, socialtjänst och fritidsverksamhet och inte minst du och jag gemensamt, som goda medborgare, gjorde allt vad vi förmår med uthållighet och tålamod utifrån den position vi befinner oss i för att bekämpa detta otyg? Stort som smått. Sätta hårt mot hårt när så krävs. Möta upp med kärlek och stöd när det fungerar bättre. Allt ska falla inom nolltoleransen. Noll är noll.
Jag kan se en lång rad insatser som redan idag fungerar och kan utvecklas. Men också nya initiativ inom olika delar av samhället. Sätt att stärka trygghet i det offentliga rummet och stävja kriminalitet i kontantintensiva branscher. Men inget fungerar om inte medborgarna ställer upp på det i stor omfattning med hela sitt engagemang. Och jag är säker på att det finns många i vår stad som bär på goda förslag.

Jag är helt säker på att det går att mota kriminalitet i grind och skapa ett tryggare Sverige och Eskilstuna. Vi borde kunna gå före och visa vägen som kommun. Så som vi gjort förr inom andra områden. Miljö, jämställdhet och faktiskt inom skolan där vi går mot trenden. Vad vill vi att våra barn ska växa upp i för samhälle? Men det går bara om vi jobbar hårt, hjälps åt och dammar av det där gamla slitna ordet: Tillsammans.

Ska vi göra det? Göra Eskilstuna till en fristad fri från kriminalitet och otrygghet? Åter igen gå före landets alla övriga kommuner? Visa vägen?

 

EU-migranternas situation i Eskilstuna och i Sverige

Är det nya sättet att vara solidarisk att lägga ut ansvaret på annan utförare? Är det rimligt att kräva kommunala tältläger eller trångbodda lokaler med undermålig standard i relation till vad som alltid krävs i annan kommunal verksamhet? Ska kommuner ta på sig nya ansvarsuppgifter trots att riksdagen inte beslutat om det och tillfört resurser?
I årtionden har en strid rasat i Sverige. En strid som tar sin utgångspunkt i det kommunala självstyrets status. Det tydligaste exemplet på denna strid är införande av LSS:lagstiftningen. (Lagen om särskilt stöd ger personer med funktionsnedsättning rätt till offentligt betald assistans i vardagen). En fantastisk reform som betytt enorm mycket för människor. Men den saknar en ingrediens. Kommunerna fick i uppdrag att genomföra detta av riksdagen, men endast en bråkdel av kostnaden skickades med i nya pengar. Kommunerna har fått skrapa fram miljarder och åter miljarder kronor för att finansiera denna reform. På bekostnad av annat. Skolans kris i Sverige stavas inte kommunalisering. Krisen är sannolikt ett resultat av underfinansierade krav på kommunerna från staten där skolan, som är den största utgiften i varje kommun, gång på gång fått vara buffert. Därför rasar denna strid, där kommunerna med alla tänkbara stridsmedel slåss för att staten ska finansiera sina beslut fullt ut. Det är dessutom en fastslagen princip som staten säger sig värna men gång på gång sviker. 

Nu råder en debatt om EU-migranternas situation i Eskilstuna. Tonläget är bitvis högt. Debatten sker dock i snart sagt varje stad. På ena sidan står rasister och vill plocka poäng genom sina brutala och omänskliga förslag, på andra sida skriker humanister efter åtgärder av alla tänkbara slag. Det mesta stavas att kommunen ska göra något. Få vet vad, men något. Så låter det. I mitten finns den stora allmänheten som nog ganska tröttsamt försöker ta sig genom livet och nog tycker att det inte är bra som det är men att det knappast kan vara kommunen som ska ansvara för dessa personer. Mer än möjligtvis på marginalen. Endast 40 kommuner av landets 290 menar att de inte har tiggeri hos sig. En stor oro för kåkstäder finns och många kommuner lutar sig mot att stötta eller börja stötta stadsmissioner. Ett fåtal har ordnat med någon sorts lokal, inte alltid i egen regi eller för att sova i, men ofta har lokalen skapat nya bekymmer. Bland annat är behoven nästan alltid vida större än vad som kan erbjudas. Så ser det ut i Sverige idag. 

Den S-ledda regeringen har tillsatt en samordnare utifrån kommunernas och migranternas svåra situation. Ett bra initiativ. Denna samordnare ska komma med rekommendationer till regeringen i början av 2016 efter att ha samlat in kunskap bland annat från landets kommuner. Från kommunens sida har vi önskat ett möte med samordnaren för att ge vår bild. SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har begärts lämna råd till kommunerna. Men inga konkreta sådana har gått att ta del av. Även de verkar invänta samordnaren. Regeringen har i övrig öppnat för att kriminalisera utnyttjandet av tiggande EU-migranter och göra det lättare att avhysa personer som slår läger på privat mark. Jag lägger ingen värdering i detta annat än att jag konstaterar att den S-ledda regeringen varit tydlig i frågan. Kontentan av detta är således att det i dagsläget inte går att hävda att kommunerna har ett ansvar. Ingen från statlig nivå har någonsin hävdat det, inte ens statsministern. Lägg därtill till att en EU-migrant per definition är en person som inom EU rest för att studera eller jobba och att denne rent formellt står under sitt hemlands ansvar till den dag denne invandrat och formellt går över till att bli det nya landets ansvar. Men socialtjänstlagen gäller, ropar någon då. Ja, det gör den. Om du är medborgare kan du har rätt till mat, husrum och annat för att klara din livsföring. Om du är medborgare, märk väl. Det kommer med medborgarskapet. För en person som har status EU-migrant kan samma lag träda i kraft endast i akuta nödfall för enstaka insatser. Inte för permanent boende, sysselsättning eller annat. Ett exempel är de ca 8 resor till ambassader i huvudstaden som kommunen bekostat på migranternas egna särskilda önskemål. Det har då i några fall ansetts vara akut och nödvändigt att hjälpa. 

Kommunledningen har satt ner foten i frågan. Vi har gjort det utifrån många svåra överväganden. 

1. Det faktum att staten har satt till en samordnare ska ge vägledning till regeringen gör att det enda vettiga är att invänta vad regeringen avser att göra. 

2. Rent principiellt måste kommuner orka stå emot tryck om att få ytterligare nya uppgifter och ansvar på sig när vi idag inte ens får möjligheter att klara det vi redan fått på oss att hantera. Särskilt som vi inte får nya pengar för att klara detta. Rikspolitiker från alla läger lägger förslag om fantastiska insatser som kommunerna ska klara. Men sällan får vi resurser till det. 

3. Efter att noga gått igenom de alternativ som kan tänkas finnas. Tittat på möjligheter med lokaler etc. Studerat andra kommuners ageranden. Har vi funnit att det varken finns lämpliga lokaler, utan att tränga undan annan verksamhet, som klarar de behov det i sådant fall skulle röra sig om och att de resurser det skulle kräva saknas, vid sidan av de mindre tilltalande erfarenheter från andra kommuner vi sett. Den vägen är inte ett alternativ. Hur kan dessutom en kommun som ska behandla människor de har ansvar för lika, motivera att kommunala tältläger eller absurd trängsel, brist på duschar och toaletter eller sovplatser är fullt rimligt till EU-migranter men aldrig skulle accepteras till någon annan? När blev det ett rimligt kommunalt sätt att jobba? Och hur stor lokal behövs? För minst 25 personer är rimligt att tro. Med en lösning ökar sannolikt behovet. Kanske 40 personer då? I vintras var det närmare 60 personer som saknade tak över huvudet. Vart finns en byggnad som huserar 60 personer? Ett större hotell eller ett normalt äldreboende brukar har ca 80 platser. En sådan verksamhet blir väldigt stor, komplicerad och kostsam och den kommer ändå att stänga människor ute. Ska den ha försvarbar standard, vilket den måste, så leder det oss in i jämförelser med ett mindre äldreboende. Den kommer kräva stora resurser. Vi tror inte på det. Och lokalen finns inte. Vi (tjänstemän på uppdrag av politiken) har undersökt saken. 

Tilläggas kan att kommunen jobbar med att hitta en lokal som komplement till kyrkans härbärge för minst ett tiotal personer, under sommaren. Inte heller det har varit enkelt. Men där har vi ett formellt ansvar. Det måste vi lösa. 

4. Erfarenheterna visar att det bästa är att stötta en Stadsmission som kan hjälpa människor oavsett bakgrund. Därför är kommunen beredd att gå in med en rejäl slant där. Oavsett EU-migranter eller ej så är vi det. Då kommer vi förbi den kommunala byråkratin, kan växla upp stöd ihop med många aktörer och det skapar en långsiktig hållbar lösning. Men inte heller en stadsmission kommer att kunna hjälpa alla EU-migranter och alla med behov. Precis som i andra kommuner kommer ingen lösning räcka till fullt ut. Vi kan önska det och vilja det, men det är en utopi. Det kommer ta tid innan en stadsmission är på plats. Men det är ändå något som är viktigt för Eskilstuna. 

5. Kommunen styr inte över polisen. Vi skickar inte polisen på någon. Polisen är en statlig myndighet. Polisens uppdrag är att upprätthålla den lokala ordningen. Oavsett vad kommunen tycker. Det är idag inte tillåtet att bo stadigvarande under broar och i tunnlar. Inte för någon människa är det så. Och vi brukar ofta i detta land tycka att människor ska vara lika inför lagen. Fattig eller rik, samma lag gäller för alla. Därför var polisen tvungen att, efter lång tid, be dem som bodde i nyforstunneln att flytta på sig. Kommunen hade inget emot detta. Vi ansåg det rimligt. Få medborgare hade nog synpunkter på detta. Men kommunen ger inte polisen order om någon ting. Vi samverkar, har samsyn, men styr inte över varandra. För tydlighetens skull. Vi vill inte att polisen ska tvingas jaga människor från offentliga platser. Samtidigt är det inte, för någon, tillåtet att bo vart som helst. 

6. Det går heller inte att tro att en kommun enkelt kan peka ut en markplätt och säga att här kan ni bo. Vi styrs av plan- och bygglagen som är beslutad av Sveriges Riksdag. Markanvändningen är hårt reglerad i kommunerna och många som påverkas vid förändring har rätt att ha synpunkter inför detta. Se på arenan i kommunen. Överklagande på överklagande. Dessutom är det stor och långsamma processer att ändra markanvändning. Det är så av demokratiska skäl. 

Det är enkelt för ideologiskt renläriga att sitta på sina ledarskribentsstolar och i sina riksdagsbänkar och diktera villkor för vad kommuner ska göra och inte göra vid sidan av det ansvar riksdagen formellt gett oss. Det är ett förståeligt agerande utifrån bristen på formellt ansvar i en laddad fråga och det lättar säkert något samvete. Vi får leva med att det är så i en demokrati. Men det måste belysas. Kommunen är mångas åsikt och vilja, inte bara några fås. Med denna text så hoppas jag att du får lite förståelse för att det finns en praktisk verklighet bakom dessa tyckande människors teoretiska vardag att förhålla sig till. Att det i verkligheten finns en viktigt strid om vad kommuner ska göra och inte som är större än EU-migranterna. Utan att glömma deras utsatta situation just nu. Att det inte finns några enkla lösningar när vi blickar ut över kommunsverige för att lära. Att kommunen faktiskt försöker hjälpa till, men vi väljer en väg som några inte accepterar men som vi ändå tror är den bästa i förlängningen för alla parter. En Stadsmisson. Vi tror inte på kommunala tältläger eller trångbodda lokaler med undermålig standard främmande från den standard man kan vänta av kommunal verksamhet. Frågan är prövad och svaren känns inte betryggande. Vi vet heller inte vart det slutar med sådan verksamhet. Hur stort är åtagandet? Någon lämplig lokal finns inte heller. Med tillräcklig standard och storlek. Vi kan inte sätta kommunens stämpel på sådan verksamhet. Få eller ingen kommun skulle göra det. 

Om Sveriges regering och riksdag säger åt oss att EU-migranter är kommuners tydliga ansvar, då kommer vi att rätta oss efter detta. Självklart. På samma sätt om EU ändrar sina fundamentala grunder för den fria rörligheten och gör varje kommun i unionen ansvarig för alla unionens medborgare utan bostad och inkomst. Då ska vi, motstridigt, lyssna till detta. Efter förmåga. Men fram till dess så jobbar vi på för en Stadsmisson att stötta, vi ger stöd i akuta behov och vi hoppas att generösa medborgare, det finns minst 300 stycken idag enligt det lokala uppropet, kan fortsätta hjälpa dessa människor i deras vardag. 300 engagerade medborgare är en bra grund för att hjälpa ett minst 40-tal individer i en svår situation. Om fler hjälps åt blir uppgiften lättare. De enorma insatser som görs av ideella krafter redan nu är hedervärda på alla vis. Inte för att de behöver, utan för att de vill gör de detta. Självklart är det en fantastisk och ovärderlig insats. Inte minst för dem det berör. Solidaritet är inte det samma som att ropa på att kommunen ska agera utan minsta hänsyn till konsekvenser. Solidaritet på riktigt är när du själv gör en uppoffring och hjälper någon annan. Nog finns det väl privata fastighets och markägare i Eskilstuna Kommun också? Ett extra rum har kanske några? Turas om att köpa lite mat är inte omöjligt om många hjälps åt? Då blir lösningen individuell, och inte kollektiv. Och det är faktisk individer, mycket utsatta individer, vi pratar om här. Solidariteten mellan människor måste vara större än en kommun.

Kanske är det den svenska vänsters och humanismens i bred mening, största utmaning. Förmågan att själv, tillsammans med andra, göra grovjobbet och en egen uppoffring när något är fel och orättvist verkar har ersatts med knutna nävar och rop på långtgående kommunala insatser i varje läge. När representanter från riksdagen kräver kommunalt självpåtaget ansvar utöver vårt formella ansvar är det bekymmersamt. Detta trots att kommunerna går på knäna för att klara sin huvudsyssla. Med större förståelse för kommunernas situation kanske vi skulle slippa strida för rätten att få ersättning för det vi förväntas göra från statens sida. Nämligen, tills någon säger något annat, leverera vård, skola, omsorg och bostäder på ett likvärdigt och rättvist sätt till våra medborgare och förhoppningsvis samtidigt få fler människor i arbete när vi gör detta. Vill ledamöter av Sveriges riksdag att kommunerna ska göra mer? Ta på oss fullt ansvar för EU-migranter exempelvis. Då utgår jag från att, om det inte redan gjorts, detta följs upp med interpellationer och motioner om att resurser ska utgå till kommunerna för detta. Alternativt att vi få besked om vart vi ska ta pengarna ifrån annars. Skolan, vården eller omsorgen? Vad ska vi välja? 

Jag har blivit kallad mycket i mina dagar. Det ingår väl. Men att vara maktfullkomlig, rasist eller hjärtlös bara för att vi värnar kommunens rättigheter gentemot staten, är försiktiga med att ta på oss ansvar för människor som vi inte kan garantera trygghet och säkerhet för över tid och som ingen formell myndighet eller beslutsfattare har hävdat att vi kan eller ska ta ansvar för, eller för att vi inte vill skapa undermåliga särlösningar specifik för EU-migranter i relation till våra medborgare. Det är hyggligt magstarkt. Jag står upp för kommunerna och i synnerhet vår kommuns rättighet att klara av det vi har ansvar för i första hand. Det utesluter inte att vi gör saker för att hjälpa migranterna ändå. Men inte på det sättet som vissa kräver. Det vi får kritik för, det som av vissa anses maktfullkomligt, är inte att vi vägrar göra något vi borde. Nej vi får kritik för att vi inte fattar beslut om att göra ”något” vi normalt inte anses ska göra. Just det, ”något”. För det är ”något” de flesta kritiker anser att kommunen ska göra. 

Men så är det nog. EU-migranterna i Eskilstuna har gått från att vara en grupp där behjärtansvärda insatser från enskilda medborgare stöttat till att ha blivit ett politisk slagträ där vissa gröna, röda och ljusblåa slåss om vem som kan visa sig vara den största humanisten. Är det den nya solidariteten? Att den läggs ut på annan utförare. Nämligen kommunen. För frågan vad flera av dessa höga röster gjort för att själva leva solidariteten? Innan de ropade efter kommunen? Dvs resten av Eskilstunas alla medborgare som äger och betalar för kommunens verksamhet.