Reinfeldts arv

Valet 2014 är över. Nu väntar efterspelet. Det går att vrida och vända på det hela. Analysera och dra slutsatser. Jag ska försöka lyfta några av mina reflektioner.

I Eskilstuna fick S ca 35% av väljarnas stöd. Mer än vart tredje väljare valde att rösta på Socialdemokraterna. Är det ett bra eller dåligt valresultat? Det beror såklart på vad du jämför med. Den som var med på 1980 talet eller tidigare tycker säker att det är ett anskrämligt resultat. En tid när egen majoritet, över 50% ansågs vara en självklarhet.

Men det var en annan tid då. Antalet partier var färre. Människor var mindre av individualister och röstade mer utifrån yrke och klasstillhörighet. Den svenska ekonomin hade växt i årtionden med hjälp av ett Europa som byggdes upp efter ett världskrig. De politiska dimensionerna var färre. Alla hade ett jobb att gå till och välfärden byggdes ut i rasande takt.

Det är andra tider nu. I synnerhet efter den borgerliga regering som precis avgått. När Reinfeldt tillträdde som Statsminister var SD ett parti långt under 4%. När Reinfeldt avträder från samma uppdrag är SD riksdagens tredje största parti och ett förhållandevis stort parti i många av landets kommuner. Har väljarna röstat fel? Nej. väljarna har i en demokrati aldrig fel. Men det finns förklaringar.

Efter åtta år av borgerlig politik har arbetslösheten inte sjunkit nämnvärt. Utanförskapet har inte minskat. Skolan blir allt sämre och barn berövas livschanser. Pensionärer straffbeskattas. Förtroendet för välfärden sjunker i samma takt som köerna till äldreboende och sjukhus växer. Klyftorna ökar med samma tempo som frustrationen hos många medborgare. Kommunerna, som har ett ansvar för mycket av välfärden, har haft svårt att leverera utifrån medborgarnas önskemål i en situation där skatter sänkts med 140 miljarder och välfärden stärkts med i relation i princip noll trots ökade behov.

Socialdemokraterna förlorade valet 2006 efter ett långt regeringsinnehav. De var trötta. Det blir så. Nya moderaterna och Alliansen vann valet genom att låta som pigga socialdemokrater men med ett tydligt löfte om att jobben skulle ordnas. Medicinen hette jobbskatteavdrag i kombination med nedmonterad sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Denna kur skulle tas och sköljas ned med en stimulans av ekonomin så att jobben blev fler. Sen kom finanskrisen.

Knappt inte i Stockholm, men i övriga landet, i resten av verkligheten utanför Rosenbad förlorade tusentals och åter tusentals människor jobbet. I Eskilstuna blev ca 4000 personer arbetslösa i princip över en natt. 2000 finns kvar i arbetslöshet idag. De möttes av en arbetslöshetsförsäkring som var sämre än någonsin. Till det väntade otalet coacher som skulle få folk i jobb mot rejäl ersättning. Räckte inte det så hette svaret FAS3. Regeringen må ha klarat landets ekonomi under krisen. Men de många vanliga arbetande människor som finns ute i landet klarade sig inte lika bra. Det är ingen slump att socialbidragens kostnader ökat med över 2 miljarder i Sverige. Arbetslinjen har blivit en bidragslinje. Arbetslösa människor blev svikna i samma ögonblick som de som hade turen att ha sina jobb kvar belönades med ytterligare jobbskatteavdrag. Finansierat genom sämre trygghetsförsäkringar. Till det så spottade man lite på landets pensionärer genom att låta pensionen beskattas högre än vanliga löner. Du behöver inte vara raketforskare för att förstå att denna politik är en uppenbar grogrund för missnöje och förakt mot etablissemanget. Det finns böcker om det. Reinfeldt och Borg borde ha vetat vad konsekvenserna skulle bli. Antingen är de inte så klipska som de gett sken av, eller så är de mycket medvetna om vad de gjort.

Ovanpå detta växer tilltagande irritation mellan människor i Sverige. Eftersom regeringen Reinfeldt så tydligt pekat ut arbetslösa som tärande, inte minst genom de försämringar som gjorts i trygghetssystemen men också genom att införa jobbskatteavdragen så som gjordes, också med pensionärsskatten. Signalen var solklar. Människor som jobbar har en viss status i Sverige. De som inte jobbar, en annan, lägre status. Närande och tärande medborgare. Förbundet mellan arbetarklass och medelklass var därmed brutet. Arbetaren har alltid haft lättare att förlora jobbet i en globalt beroende ekonomi som i Sverige. Men förbundet mellan arbetare och samhällets övriga delar har gjort att vi tillsammans orkat igenom kriser och förändringar. Vi har hållit varandra under vingarna.

Det finns en växande frustration i Sverige i kölvattnet av allt det jag beskrivit. Å ena sidan har vi dem som jobbar och i allt mindre utsträckning vill betala för dem som för stunden inte gör det. De känner irritation över att arbetslösheten inte sjunkit. Att allt för många inte försörjer sig själv. Att deras skattepengar går till någon som drar fötterna efter sig om dagarna. Och toleransen för att för stunden hjälpa den som är arbetslös har minskat med borgerlighetens retorik och med borgerlighetens misslyckande med att skapa fler jobb.

Å andra sidan har vi alla dem som inte har ett arbete. Deras svångrem har dragits åt. Deras värde har kränkts och reducerats genom den borgerliga politikens försorg. Ibland har de förnedrats av system som FAS3. Till det finns det ibland en frustration där andra människor, ibland från andra länder, har ett arbete och en egen försörjning samtidigt som många andra i vårt land inte har det. Motsättningarna mellan människor ökar i arbetslöshetens och utanförskapets kölvatten. Socialdemokraterna har bara kunnat se på i opposition i åtta år.

Sammantaget. Sverige håller på att gå sönder. Människor känner frustration. De vände sig till Nya moderaterna och alliansen. Men de svek. Det vi ser nu är att en del människor vänder sig ännu längre höger ut, i missnöje mot etablissemanget. De röstar inte för ett parti, utan mot en samhällsutveckling som andra partier lovat att de ska lösa men inte har hanterat. De är besvikna och oroliga.

Problemet förvärras när regeringens företrädare i valrörelsen beskriver Sverige som paradiset på jorden. När stats- och finansministern unisont med borgerliga ledarsidor beskriver Sverige som en lysande stjärna i en annars mörk värld. Vissa saker är säkert sanna, men det finns ett bekymmer. Människor utanför Rosenbad och redaktionerna känner inte igen sig. De upplever inte allt det fantastiska som Reinfeldt och Borg (etablissemanget) beskriver. De ser istället arbetslöshet, skolkris, vårdköer, bristande integration och sviktande framtidstro. Det var detta som gjorde att de borgerliga förlorade valet igår. Det fanns ett gap mellan deras verklighet och väljarnas verklighet.

Samtidigt finns det berättigad kritik mot hur integrationen fungerar, eller inte fungerar. I många kommuner debatteras flyktingmottagande där kommuner står utan inflytande samtidigt som staten inte har velat ta ansvar för frågan. Flyktingförläggningar har startats ytan att människor fått vara delaktiga. Lycksökare får härja fritt. Kommunerna har tagits ifrån integrationsansvaret som istället lagts på staten, men det har inte fungerat. Människor har inte kommit i jobb i tillräcklig omfattning. Kulturella skillnader har skapat oro och misstänksamhet. Samtidigt lever vi allt för åtskilda från varandra. Ekonomiska skillnader har bidragit till skol- och social segregation. Bostadsbrist och trångboddhet. Stadsdelar där arbetslöshet är norm i vissa trappuppgångar. Inte heller upplevs det som att det finns en minsta gemensam nämnare för hur vi ska förhålla oss till varandra. Det saknas en tydlig värdegrund som vi alla bör leva efter, oavsett vart vi kommer ifrån. Ingen av dessa frågor måste bemötas med rasism, hat och fientlighet. Men om det inte bemöts alls så är fältet fritt för någon att göra det på sitt eget vis.

Detta är frågor som människor ser, oroar sig över och som måste tas ansvar för. Men människor har upplevt att många partier inte viljat prata om detta, att rasistkortet dras fram väldigt fort, kanske för att de är rädda att gynna något parti, med resultatet att det istället blivit precis det som skulle undvikas. De gånger jag själv lyft frågan har jag inte sällan fått kritik från både höger och vänster. Istället lämnas problemformuleringen, inte sällan väldigt överdriven, och lösningen, fullständigt orealistiska, över till ett parti som relativt oemotsagt har fått kunnat växa med människors oro som näring. Ett parti vars förtroendevalda har många riktigt ruttna lik i garderoben men vars väljare mest är oroliga för sin framtid. SD är ideologiskt och i synnerhet historiskt ett främlingsfientligt parti. Men deras väljarna kan i huvudsak inte anses vara det samma. De är mest oroliga. De vill ha svar. Gärna från fler partier än ett.

Lösningen heter gemensam värdegrund i vårt land, jobb, utbildning och välfärd. Minskade klyftor. Men då krävs en annan politik än den som förts de sista åtta åren. Förhoppningsvis kan S i regeringsställning leverera detta. Med stöd av MP, V och borgerliga partier som rannsakar sig själva. Människor i Sverige måste få hoppet åter. Kunna försörja sig själva. Och motsättningars måste minska. Då skapas utrymme för förståelse och tilltro. För öppenhet och framtidstro. För andra lösningar än hat och ilska.

Avslutningsvis några ord om Reinfeldt. All heder åt det tal han höll vid sin avgång. Det var värdigt och ansvarsfullt. Och nej, allt han gjort har inte varit dåligt. Men bilden av en taktiker som sett sin tid vid makten som ett projekt för egen del stärks rejält i samband med dennes avgång. En partiledare som så abrupt lämnar sitt parti i sticket visar tydligt att det mest handlade som de egna ambitionerna. Och visst, moderaterna är ju individualister. Tydligare än såhär blir det inte. Kanske var det mest på skoj. Ett personligt experiment ihop med några moderatkompisar. Att se hur långt det gick att sminka upp Moderaterna, genomföra den egna boken ”Det sovande folket” på ett strategiskt och finurligt sätt och samtidigt ha lite kul på kuppen. Få leka regering. Och nu står Sverige där. Klyftorna större än på årtionden. Svårt parlamentariskt läge. Brutna förbund mellan arbetare och tjänstemän. Massarbetslöshet och välfärdskris. Rasism och främlingsfientlighet. Budgetunderskott och skolkris. Men för Reinfeldt och Borg är det enkelt. De har lekt färdigt. De behöver bara gå hem, någon annan får städa. Oftast en Socialdemokrat. De båda går hem med ett leende på läpparna. Säkert väntar fina jobb och karriärer någon annan stans. Bra betalt också. Inte lär de behöva hamna i FAS3 i vilket fall.

Så slutar ännu en era i svensk politik.

Dags för solidariska initiativ i rosenbad

Så sent som idag träffade jag en kvinna som spontant började  berätta om sin situation, hon var sjukskriven, började prata med mig då jag hade partiloggan på jackan när jag var ute och gick med Tage. Hon har mindre  än 8000 i månaden att leva på. Hon har jobbat hela sitt liv. är strax under 50 idag. Det ska räcka till allt. Hyra, kläder, mat, el. Det går knappt. En människa mitt i livet som inte kan hitta kraft att bli frisk då ekonomin tar överhand. Bryter sönder. Det som provocerade henne mest var ”Att politiker, Reinfeldt, sitter å tjänar 140 000 i månaden och målmedvetet bestämmer över att vanligt folks villkor ska försämras så vi slutar lata oss och börjar jobba istället. Inte konstigt missnöjet och rösterna på sådana partier ökar” Avslutade hon. Hon vädjade om en S-ledd regering i höst. Jag lovade att göra vad jag kan.

I princip varje dag kan vi läsa om och höra på nyheterna om hur människor far illa i Sverige. Vi får berättelser ur verkligheten om människor som tvingas jobba trots svår sjukdom. Människor som inget hellre vill än jobba, och därför vill få bli friska för att kunna göra det. Men som förnekas båda dessa möjligheter. konstaterades att det inte finns något utbrett fusk med sjukförsäkringen. Har aldrig gjort. Nedmonteringen är ideologisk. Borgerlig medveten politik. Det är inte samhällets sak att garantera dig en inkomst vid sjukdom. Det är ditt ansvar. Så tänker de. Men de säger det inte. De gör istället. Bakom retoriska dimridåer.
VI läser dagligen om en skola i fritt fall. Sverige har begåvats med en utbildningsminiSkärmavbild 2014-05-30 kl. 23.11.33ster som byggt sin karriär på en stor lögn om Svenska skolans förfall och som sedan lyckats få makten för att i praktiken skapa det förfall som tidigare bara var ett spöke i samma ministers huvud. Vi läser om en arbetsförmedling är förmedlarna går på knä. Där det är svårt att få jobb. Samtidigt läser vi om arbetsgivarna som inte hittar personal. trots köerna till arbetsförmedlingen. Något är fel i Sverige. Vi ser ett samhälle som med sällan tidigare upplevd fart glider isär. Ett fåtal människor har mer och mer resurser att röra sig med, människor som redan innan hade resurser, samtidigt som en stor del av befolkningen står och stampar på samma ställe och relativt sett blir fattigare. Vi ser representanter för vår regering, inte sällan statsministern själv, säga att fattigdom är något vi ska akta oss för att använda för att beskriva människor i sveriges situation. Vad menar statsministern med det?

Javisst. I relation till många i tredje världen är ingen svensk fattig. Men vad hjälper det den ensamstående morsan som jobbar deltid i vården och ska försörja tre ungar? Eller pensionären som jobbat hela sitt liv men som ändå tvingas söka försörjningsstöd? Eller ungdomen som tvingas bo hemma och leva på föräldrarna för att det inte finns jobb nog? Eller den sjukskrivna metallarbetaren som tvingas leva på en sjukpenning långt under lön för att jobbet har tagit kål på ryggen. Eller byggjobbaren som inte efterfrågas just nu och precis fått sälja huset och flyttat med familjen och barnen som fått byta skola igen därför att arbetslöshetsförsäkringen inte går att leva på mellan jobben. Hur blir alla dessa lyckligare av att sveriges statsminister menar att de inte kan vara fattiga och att någon annan har det jäkligare i ett land långt borta? Det kan man fråga sig. Och vad händer med ett land och dess ekonomi om människor börjar blir rädda och otrygga? Om de inte vågar satsa på studier eller en bostad för att osäkerheten är för stor? Du kan säkert spara någon miljard på sjukförsäkringen och a-kassan för att finansiera sänkt skatt för dem som tjänar mest, så de kan sätta pengarna på kontot och undanta dem från att jobba i ekonomin. Eller köpa tjänster så att de kan sänka skatten ännu mer i form av rot och rut. Avdrag du rimligtvis bara kan göra om du har pengar att handla för. Men kostnaden för att människor blir rädda och återhållsamma är betydligt högre än någon miljard eller så. Det är ett direkt hot mot den ekonomiska utvecklingen för alla i Sverige. Även oss med pengar och jobb. Alla förlorar på ett samhälle som glider isär. Jag är inte emot rot och rut. De har sina fördelar. Men den sammantagna fördelningsprofilen på allt regeringen har gjort visar klart och tydligt vad som är avsett. Ökade klyftor. Sen kan vi tycka vad vi vill om enskilda förslag. Summan av alla de förslag regeringen lagt leder till ökade klyftor.

När människor känner att tryggheten rämnar. När solidariteten i samhället vittrar sönder och det inte längre finns ett egenvärde i att hjälpa varandra, då är vi farligt ute. Det är vad som sker i Sverige nu. Det sker medvetet. Det handlar om ett medvetet skifte till ett borgerligt synsätt. Ett samhälle där sammanhållningen bryts sönder till förmån för den egna vinningens skull. Där du måste hoppas allt mer på turen och släktskapet för att få ett gott liv. Där chansen att lyckas reduceras till ett fåtal istället för att erbjudas de flesta. Utvecklingen styrs och underblåses av sinnrikt utformade skattesänkningar och försämrade trygghetsförsäkringar och en retorik som ska leda i bevis att detta är rätt väg att gå för Sverige. Visst låter det bra att om man sänker skatten för den som jobbar så vill människor jobba mer. Men handen på hjärtat. OM du får sänkt skatt. Varför skulle du då gå till din chef och begära att få jobba mer? Sannolikt gör den som kan det motsatta. Men ingen verkar genomskåda retoriken.

Men den som är sjuk och faktisk inte kan jobba då? Eller den som har fel utbildning för att kunna få jobb? Eller om det finns färre jobb än vad det finns människor som söker jobb? Blir det bättre för dem om de andra som jobbar får sänkt skatt som finansieras genom sämre trygghet för sjuka och arbetslösa? Nej. Men vad sker då? Social utslagning. Lönedumpning. Ökade skillnader. Men det vill inte de borgerliga se eller höra talas om. Samtidigt kommer larmrapport efter larmrapport om att något håller på att gå sönder i vårt land. Tacka tusan för att det blir en vänstervind av det. Förhoppningsvis är den bara i sin linda. Men när statsministern i denna kontext oroar sig mer för vänstervindarna som blåser än det faktum att främlingsfientliga krafter på allvar äter sig in i samhället, då blir jag mörkrädd. Ska vi ha en sådan statsminister? En sådan som sätter sin egen makt och taktik framför att ta ansvar för utvecklingen i Sverige och se konsekvenserna av sin förda politik? Sanningen är den att borgerlig politik i regel leder till ökad nationalism, rasism och motsättningar mellan människor direkt som ett resultat av att borgerlig politik leder till just ökade sociala och ekonomiska skillnader och därmed motsättningar. Det som oroar är att borgerliga politiker inte verkar förstå det, trots att historien är full av empiri. Eller så förstår de, men håller ändå fast vid konceptet. Och det är om möjligt ännu värre.

Sverige har fortfarande möjligheten att vända trenden. Men med några års borgerligt styre till så är skadan kanske omöjlig att reparera. Men då krävs en regering och en statsminister som vill detta. För det krävs ett regeringsskifte. Det krävs en socialdemokratiskt ledd regering som har ett solidariskt initiativ på sin dagordning. En regering som prioriterar att sluta gapet mellan människor. Som vill skapa förutsättningar och chanser för människor att kunna studera och arbeta. Som ser samhällets stora utmaningar som mer än individuella problem. Som ser dem som både samhällets och individens ansvar och möjligheter. En regering som vill upprätta förtroendet för välfärden. Som sätter stopp för rovdrift i form av jakt på vinster istället för jakt på att ge människor bra vård och utbildning. Som ser att utbildning och näringspolitik som skapar jobb behövs. Som driver jämställdheten och inte som idag, låter den falla åt sidan och minska. Som vill satsa på välfärden i kommunerna.

Sverige behöver en regering som kan ge människor framtidstro och som återupprätta det svenskaste vi har. Solidaritetstanken.

Jag hoppas innerligt att kvinnan jag träffade idag ska få sina förhoppningar infriade. Att en annan regering träder till i höst. En regering bortom de många nya loggorna och färgglada ballongerna. En regering som ser att politik är på riktigt. Att det är allvar. Att det inte handlar om taktik och spel utan om människors och Sveriges framtid.
God natt!