…om hur jag ser på S nya migrationspolitik

Det har varit lite debatt i frågan. Rimligt och rätt. Dessutom bidrar debatten till att ytterligare uppmärksamma partiledningens vägval. Det är bra. Bidrar med ett inte så kort inlägg innehållande mina tankar.

Tråkigt nog har debatten handlat mest om de förslag S presenterat som den linje partiet avser att driva efter valet gällande migrationspolitiken. De mest kritiska har reagerat på detta. Uppemot hela tre personer har aviserat att de inte kandiderar för S längre (varav minst en egentligen redan berättat det sedan länge) med motivet att den nya politiken inte gillas. Och det är ju rimligtvis bra. Vi kan ju inte ha kandidater som avser att driva något annat än partiers politik efter valet. Vad värre är att det av kritikerna pratas alldeles för lite om orsakerna till att Sverige måste återgå till en annan ordning.

Orsakerna till S ställningstagande har lyfts relativt lite i debatten.

Att vi är med i EU numer och därmed har överlämnat ansvaret för våra gränser och en tänkt gemensam migrationspolitik som dessvärre har slutat fungera och där Sverige åter måste se över sin sits på egen hand. Det kan vi knappast bortse ifrån.

Men vi kan heller inte bortse ifrån att Sverige lyckats med att utifrån sina höga ambitioner tappat tempo med att bygga ett sammanhållet samhälle. Ökade klyftor, arbetslöshet, trångboddhet, parallella samhällen, hedersproblematik, brottslighet inte sällan utförd av unga lättkränkta män, visserligen ganska få individer, men de skapar stor otrygghet. En ny typ av arbetareklass som oftare än förr har annan etnisk bakgrund än svensk i många fall, växer fram. En arbetarklass där klassklyftorna är mycket svåra pga barriärer i form av språk, utbildning och ibland kultur. Och diskriminering. Det pratas från högern om att sänka löner och försämra villkor för att möta detta. Allt detta är varningsklockor för en välfärdsivrande socialdemokrat med en önskan om ett sammanhållet samhälle där alla har lika möjligheter och krav på sig. Därför att sämre villkor för den ena sprider sig och blir sämre villkor för alla tillslut. Utom för dem som har mest. De klarar sig alltid.

Ett arbetsliv med allt högre krav har allt svårare att möta människor i stora antal från delar av världen där många invånare är illa förberedda för ett krävande samhälle som det svenska. Asylinvandring blandas ihop med arbetskraftinvandring. Det är riktigt att vår ekonomi kräver fler människor som kan jobba och bidra till välfärden. Men när utrikesfödda har en arbetslöshet på 30 % och inrikes födda 5 %, som är fallet i Eskilstuna. Ännu värre i vissa andra kommuner. Och arbetsgivarna har samtidigt svårt att hitta folk. Trångboddheten är monumental i kombination med svartmarknad och utnyttjande av människor i utsatt situation, trots att det byggs rekordmycket bostäder. Ja då uppstår problem. Det blir inte det tillskottet till välfärden som behövs. Inte förens i bästa fall mycket lång tid. Och vi tappar människor på vägen. Snarare riskerar det att uppstå kostnader. Såväl i pengar men främst i samhällsutveckling och sammanhållning.

Det pratas ibland om värdet av mångfald. Och jag uppskattar också det. Men när hela trappuppgångar, huskroppar eller stadsdelar är präglade av det gemensamma att de flesta inte jobbar, eller känner nån ”svensk”. Ja då är det fel sorts mångfald. På samma sätt när mångfalden på vissa skolor är sådan att det svårligen går att finna elever med Svenska som modersmål. Då måste vi fundera på vad som hänt. Vilka förutsättningar ger det eleverna? Vilka viktiga möten mellan människor uteblir? Och några av oss har funderat ganska länge nu. Andra vill inte tänka tanken…

Ändå måste en socialdemokrat fundera och reagera. Särskilt som att de borgerliga nu vill använda de baksidor som migrationen medfört, allt har för och nackdelar, för att försämra villkor för alla. Att vi har en socialdemokratisk statsminister som orkar ta i också detta bådar gott. Då angrips frågan utifrån ett jämlikhetsperspektiv, att alla i detta land ska vara en del av samhället och ett värnande av den svenska modellen. Högerns angrepp är inte bättre.

Faktum är att om socialdemokratin gör sin läxa så står allt klart och tydligt. S är och blir det parti som i en sammanhållen politik har såväl reglerad invandring, efter att ha städat efter den borgerliga regeringens släpphänta migrationspolitik för ökade klyftor. S har också gjort och aviserar ytterligare stora satsningar på trygghet genom välfärd då äldreomsorg och skola går före sänkt skatt för oss som tjänar bra men också trygghet genom utbyggt försvar och massiv satsning på polis. Det alternativ som satt bostadsbyggandet på rekordnivåer och ännu en gång bringat ordning i statsfinanserna. Höjt pensioner och barnbidrag. Sänkt skatt för pensionärer. Det finns inget annat politiskt parti med ett sådant CV i Sverige. I de frågor medborgarna rankar högt har S vidtagit åtgärder och aviserat skarpa förslag. Det finns dock mer att göra. Men att återupprepa de åtta alliansåren vi lagt bakom oss med naiv migrationspolitik, budgetunderskott och eftersatt välfärd, polis och försvar samt bostadsbyggande kan inte vara vettigt.

Att då som Socialdemokraternas partiledning nu gjort genom att klart sätta ner foten och säga att om EU inte gör vad som avtalats, då gör Sverige vad som behövs för att rätta till de problem som uppstått. Det är rimligt. Rimligt är också att kandidater i valet vill och avser att ta ansvar i denna fråga.

Det låter dock lite i debatten som att S skulle sålt sig till satan eller motsvarande. Självklart beror reaktionerna på vart man själv står ideologiskt och kanske vid vilken tidpunkt man blev socialdemokrat. Eller vilken kunskap man har om hur det ser ut på sina håll i vårt samhälle. Verkligheten måste få göra avtryck i politiken. Hur jobbigt det än är för en del. Men krasst är det så att den linje statsministern nu presenterar i huvudsak förr har varit socialdemokraternas linje, med undantag från på senare år. Det är bara att djupstudera siffrorna för svenskt flyktingmottagande över åren och se vilka regeringar som samtidigt styrt. Gör en googling. Visst finns det en problematik runt familjeåterföreningar och att förutsättningar ändras för enskilda individer. I en övergång riskerar människor att komma i kläm. Desto viktigare att Sverige för en politik som gör att vårt land och enskilda aldrig mer hamnar i denna sits.

Några väljer att i dessa tider längta tillbaka till Palmes socialdemokrati. Palme skulle aldrig gjort såhär! Det menar vissa. Tveksamt argument. Det finns väl dokumenterat hur socialdemokratin både sett på begreppet internationell solidaritet, som ju mest handlat om att hjälpa länder att bygga demokrati och att stötta på plats snarare än att erbjuda en fristad för exempelvis idag ca 65 miljoner människorna på jorden som är på flykt. Hur Sverige än gör så kommer de flesta aldrig att komma till Sverige. Hur drar den som kritiserar S och Löfven den moraliska gränsen? Är det mindre omoralisk att neka 64 900 000 människor rätten att få skydd i Sverige än 64 985 000 människor? Och är det alltid de av de 65 miljonerna med störst behov som får skydd i Sverige? Vet vi det? Det kan vi inte veta. Och därför ska vi inte resonera så. Däremot ska utgångspunkten att den som får stanna också blir en del av samhället gälla. Och på tal om Palme. Han uttryckte vid flera tillfällen tydligt behovet av såväl reglerad invandring såsom att välfärden och samhället tillräckligt väl måste kunna ta emot människor utan för mycket friktion. Annars blir konsekvenserna farliga. Så jag håller delvis med. Det var ibland bättre på Palmes tid…

En annan skillnad har varit att sedan inträdet i EU och med alliansens och MP:s oerhört generösa migrationspolitik när S var i opposition senast så har mycket annat skett i Sverige, inte minst i form av det stora antal människor som sökt sig hit och den samtidiga bristen i integration. Lägg samman en sedan många år uppdämd bostadsbrist, också här var de borgerliga passiva i åtta år, förutom Attefallaren…Kombinera detta med höga trösklar på arbetsmarknaden, ett skolvalssystem som ytterligare spär på segregationen och krydda med ett orimligt stort antal individer som söker asyl (därav behovet av att hela EU måste gå att söka asyl i) i relation till landets förmåga att integrera på den nivå att ambitionen om ett sammanhållet samhälle är möjlig. Tada! En standardlösning för växande klyftor, misstro, fientlighet och rasism. Ja, även rasism mellan grupper som kommit till Sverige. Judarnas situation i Malmö med flera platser är ett tydligt exempel. Men även när kristna trakasseras eller konflikter mellan folkgrupper lever vidare är det illa. Även för brottslighet och misstro mot samhället är utvecklingen negativ. Över lag minskar brottsligheten i Sverige. Men inte inom vissa kategorier. Inte minst bland vissa unga män med föräldrar som är utrikes födda finns risker. De har sett sina familjers svårigheter i det nya landet och de ser ingen ljusning. Alternativa livsstilar lockar. Knark och stora pengar. De är få men skapar mycket bekymmer. Lägg på en i grunden ökad globalisering och liberalisering, försvagade försäkringssystem, sämre trygghet, medvetet gjort från borgerligt håll, och därmed tilltagande utslagning av också etniska svenskar, ett svagt pensionssystem på det så är grogrunden för missnöje och fientlighet lagd. Det behöver man inte läst många böcker för att räkna ut.

Och nej. Socialdemokratin varken har närmat sig eller låter som SD. Det är trams att påstå. Därför att partiernas utgångspunkt och vilja är fundamentalt olika. SD har bekymmer med vart folk kommer ifrån därför att de har bekymmer med att folk kommer från andra länder till Sverige. Det ligger i partiets DNA. Dess ursprung och historia, som ju är djupt obehaglig med starka band till nazismen och till rasistiska ideologier. Socialdemokratins utgångspunkt är att partiet egentligen skiter i vart folk kommer ifrån. Så länge vi alla förhåller oss till våra lagar och regler. Studerar, jobbar och bidrar med att betala vår skatt. Är hyggliga mot varandra. Kort och gott. Att vi beter oss som folk och att vi gör vår plikt om vi ska kunna kräva vår rätt. Är goda samhällsmedborgare. Annat uttryckt. Socialdemokratin är mer fokuserade på vart människor vill och ska, och hur vi kan stötta ambitionsviljan, än var vi kommer ifrån. Men om förutsättningarna för dessa principer börjar krackelera pga en migration och integration som inte samspelar och fungerar tillräckligt. Som skapar brist på solidaritet. Då måste en socialdemokrati reagera utifrån sin ideologisks grund. Då inte för att göra skillnad på människor. Utan för att skillnaden mellan människors förutsättningar och deltagande i ett gemensamt samhällsbygge är för stor.

En del pratar om solidarisk flyktingpolitik. Få pratar om solidarisk integrationspolitik. Det kan inte vara solidaritet att ett fåtal länder i EU tvingas ta orimligt med ansvar pga att andra missköter sig och på bekostnad av att den svenska modellen utsätts för påfrestningar. Eller att det i Sverige tillåts växa fram en vad som riskerar att bli en permanent underklass med rötter från utanför Europa.

För allvarligt talat. Vem är det som drabbas av en icke solidarisk integrationspolitik pådriven av en ohållbar migrationspolitik? Ja inte är det de ofta ganska väl etablerade och hyggligt ekonomiskt stadda politiker eller organisationsföreträdare som ofta slåss för en fortsatt migrationspolitik likt den vi har som drabbas allra värst. Det är inte främst dessa personer som tvingas bo trångt, är arbetslösa, drabbas av relativ fattigdom och blir skjutna på i uppgörelser eller ser sina barn fastna i kriminalitetens klor. Nej, de som drabbas mest är ofta själva människor som tvingats fly till vårt land. Eller dem som i grunden, precis många av oss, är arbetarklass. Dessutom känner inte oro och försämrade villkor i välfärden någon skillnad på arbetar- eller medelklass. Alla drabbas tillslut. Alla får ta smällen av försämrade villkor och ökad otrygghet. De som bor i våra miljonprogram. Som i för liten utsträckning kommer i arbete och in i samhället. Nog är det rimligt att Sverige gör allt vad vi kan för att alla dessa människor får komma in i gemenskapen. Att inte människor, vi som har vår utgångspunkt i arbetarklassen, ställs emot varandra. Att resten av världen och EU tar ett större ansvar.

För vi socialdemokrater vill väl på allvar inte se ett ny klassamhälle värre än vad det är växa fram?

Och om förtroendet för migration- och integration inte upprätthålls riskerar Sverige tillslut att inte kunna hjälpa någon. Människor, oavsett bakgrund, kan helt enkelt, genom allmänna val, säga att det är helt stopp.

En del kallar S nya politik för populism. Socialdemokraterna är det parti i Sverige med störst regeringsvana. S om något vet att inte ägna sig åt populism. Att förslag måste kunna genomföras. S adresserar de samhällsproblem som råder. Vad kallar man det som partier som gör annorlunda ägnar sig åt?

Jag trodde vi sossar var emot klassamhället? Då kan vi ju inte acceptera någon politik, inte heller migrationspolitik, som spär på ett klassamhälle och som ställer arbetare- och medelklassens individer mot varandra.

Länk till S förslag:

https://www.socialdemokraterna.se/aktuellt/2018/en-trygg-migrationspolitik-for-en-ny-tid/

Annonser

1 kommentar

  1. Visst var det långt Jimmy, samtidigt behöver vi ibland faktiskt ta oss tid att resonera och analysera och inte bara kasta korta klychor runt o kring oss. Bra resonerat

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s