Är vi igång nu?

Jag syftar såklart på valåret. Ett år som å ena sidan är en enda stor demokratisk högtid. Men samtidigt ett år då debattklimat och påståenden har en tendens att sjunka till hela tiden nya lägstanivåer. Vi får se hur 2018 blir. Det har börjat sådär.

Jag fascineras av människans förmåga att själv dra sig ner riktigt ordentligt i skiten. När går vi från barnets optimistiska framtidstro med glöd och glädje i ögonen till att istället leta de mest triviala bekymmer till att förstora som om det vore katastrofer utan tidigare skådad motsvarighet? Sociala medier ger en bra inblick i hur vi människor verkar fungera. En del av oss i vilket fall. Det är inte alltid en vacker syn att läsa det som skrivs. Fakta ersätts med känslor. Resonerande med aggressiva utfall. Saklighet ersätts med vanföreställningar och konspirationsteorier. Kunskap möts med förakt. Inte alltid, men allt för ofta.

Och varför tenderar de människor som verkar ha störst förmåga att göra denna negativa ”utvecklingsresa” att i större utsträckning än andra bli politiker? Folkvalda gnäller gärna på det hårdnande klimatet. Men det finns gott om folkvalda som eldar på ganska bra själva. Sådana som företräder andra. Ska de syssla med sådant? Är det detta som är gott föredöme 2018? Inte sällan är det värst längst ut på högerkanten, men även i andra läger. Ju längre ut på kanterna desto mer extrema beteenden. På vänsterflanken är det egentligen mer illa ur ett annat perspektiv. Där har man dessutom traditionellt en vana att ge sig på alla, även ”de egna”. Det viktigaste är känslan av att ha rätt snarare än att få rätt. Att få sin egen världsbild bekräftad, oavsett verklighet. Person går gärna före sak. Utgångspunkten att den man tycker annorlunda än har onda avsikter. Avhumaniseringen. Att bara höra det man vill. Tolka varje stavelse till att gynna sina egna syften snarare än att respektera avsändarens menade perspektiv. Här möts vänster och höger i symbios. Här odlar de sina respektive radikalismer på samma vis. Genom att vägra förstå. Och när blev oppositionspolitik det samma som att svartmåla istället för att komma med reformer som gör ännu bättre? Att kunna erkänna det som är bra. Och så undrar en del varför så få vill engagera sig politiskt.

Folkvalda borde ju vara dem som mest av alla ser möjligheter. Som har förmåga fånga små positiva företeelser och växla upp dem till något stort som kommer många till del. Som absolut ser problem, pratar om dem men som aldrig missar att komma med en trovärdig lösning också. Även om lösningen gör ont, inte är det mest önskvärda. Jag möter människor som tror att politik och att vara folkvald handlar om att göra snälla saker bara. Det är ett missförstånd. Det finns tomtar och profeter till sånt. Och visst ska man eftersträva snällhet. Det är utgångspunkten. I vilket fall för mig. Det är bättre att vara snäll en dum om det går att välja. Men politikens uppgift är lika mycket att hantera saker så att det blir så lite dåligt som möjligt. Att laga efter läge om du så vill. Att förhålla sig till en verklighet och fysiska lagar. Till begränsade resurser. Att begränsade resurser ransoneras och når så många angelägna behov som möjligt. Politiken har inga andra magiska inte till skillnad från övriga människor i sin vardag. Att dämpa fall. Göra vedervärdiga val. Att utgöra en sorts stabilisator i ett system med oräkneligt antal individer som mer eller mindre annars skulle se till sina och de närmastes behov i de flesta lägen. Att försöka motverka kaos. Att utse någon som man kan utkräva ansvar av, skälla på och skicka fram för att ta smällar när det krävs förändring. Även om folkvalda omöjligtvis kan kontrollera och styra över allt. Det får de inte och det går inte. Så måste nån vara inne och bevaka så gott det går. Att fånga möjligheter och göra något bra av dem. Det är politikens uppgift. Det är folkvaldas jobb. Inte att sitta och skrämma upp sina uppdragsgivare medborgarna med sånt de rent statistiskt sannolikt aldrig kommer att drabbas av.

Men det är klart. Om strävan snarare är kortsiktiga valvinster, egen vinning, genom att blåsa upp och spela på rädsla och oro. Istället för att se till ett samhälles möjliga resa, potential och möjligheter över tid. Ja då är det rätt att ta till pessimismen som slagträ. Över tid finns bara förlorare. Det är inte bara ett samhälle som provat den metodiken genom historien. Och det slutar alltid lika illa. I kaos, misär och ond bråd död.

Så låt oss se till att valrörelsen blir mer optimistisk än pessimistisk. Det finns trots allt betydligt fler saker som är positiva i vårt land än negativa. Har man annan uppfattning så saknas nog insikter om hur vår värld faktiskt ser ut. Vi ska självklart ha högre ambitioner, inte blunda för problem och våga ta i det som måste bli bättre. Men inget av det kommer att lyckas om vi inte hjälps åt, slutar skrämma skiten ur varandra med sånt som med största sannolikhet inte drabbar en själv och inser att ilska, aggression och större eller mindre lögner hittills aldrig lett något samhälle framåt i positiv anda. Det skapar varken mer ekonomiska resurser att fördela eller positiv energi att använda för att möta svårigheter. Mörker skapar bara mera mörker. Och egenintresset ljuger nästan aldrig…

Så låt oss avstå från det detta valårets 2018? Låt oss fokusera framåt. Fråga vart vill med oss själva och vår kommun. Vilka ambitioner och möjligheter har vi? Hur bygger vi vidare på våra styrkor, framgångar och därmed bryter ner våra problem sakligt och effektivt? Det borde vi lägga kraft på. För inget annat ger något resultat. Det visar historien.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är bara att se sina barn i ögonen. De där glada ögonen som är så fulla med glädje, lek och framtidsdrömmar. Vad vill vi att de ska mötas av? Att vuxenvärlden bejakar denna glädje och uppmuntrar den eller att vi effektivt får den att avta genom att placera oss själva i en nedåtgående spiral? Vi vill väl för allt i världen inte ersätta glädjen som finns i de flesta svenska barns ögon med skräck? Det finns tillräckligt med barn i världen som redan tvingats till det.

Valet i höst handlar också om detta. Om vi ska välja framtidstro och hopp om människans förmåga eller om vi ska vandra den dystopiska stigen in i mörkret.

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s