David mot Goliat 0-1?

Så kom den då. Släggan på ledarplats. Det är uppenbart att det inte är acceptabelt för en folkvald ifrågasätta den som anser sig vara oantastlig. Ingen liten ynklig sossepolitiker ska utmana den VERKLIGA makten. I Eskilstuna Kommun bestämmer den största tidningen vart gränserna går. Ingen annan. Eskilstuna-Kurirens redaktörer slår tillbaka med full kraft när jag lyfter en debatt om de konsekvenser som kommentarer i tidningens kommentarsfält kan få. Självkritiken satt långt inne. Helt klart var det en öm tå jag klev på, och tidningens reaktion visar mer än väl att det resonemang jag fört i mitt första inlägg har viss relevans. Samma tonläge som tidigare accepterats i kommentarsfälten praktiseras först i svaret här på min blogg och nu på ledarplats. Stiligt!

Jag hade inga förhoppningar om att ”vinna” denna strid. Mitt syfte var att få igång en diskussion utifrån att det helt okritiskt pågår något som över tid måste anses vara osunt ur ett demokratiskt perspektiv. Vart slutar detta sluttande plan? Borde inte samma förhållningssätt, sociala koder, språketik och respekt för varandra som människor som gäller i verkliga möten också gälla i möten på Eskilstuna-Kurirens webbplats? Är inte en tidning en del av den öppna demokratin och en viktig aktör i att vårda den? Jag trodde det. Om det är okej att kalla folkvalda nära nog vad som helst på tidningens hemsida, vad är det då som säger att det inte är okej att utdela en snyting på ICA?

Jag vill tacka alla för det stöd ni visat under denna diskussion. Samtal och mail uppskatas stort. Antalet läsare på bloggen gör att jag skulle kunna sälja reklamplats. Det kan tyckas att jag verkar blödig som ens bryr mig om denna fråga. Men vem ska annars lyfta det? Men det är inte så illa. Jag gråter mig inte till söms om kvällarna Jag anser helt enkelt att lite anständighet inte är orimligt. Att man kan kräva ödmjukhet av en tidning som dundrar på hårt i syfte att visa på någon sorts demokratiska ambitioner samtidigt som det i praktiken sker saker som inte leder i den riktningen.

Min kritik om GOB handlade om att tidningen inte vågat granska den kriminella verksamheten i stan. Inget annat. Statt brann. Kuriren drev kampanj. Intresset dog sen. Det gav inte fler lösnummer? Men de kriminella jobbar ostört. Däremot är det prioriterat att låta mig kallas för ”rövslickare” på tidningens hemsida. Till detta finns kraft.

För egen del så kan Eskilstuna-Kuriren släppa fram vad de vill. Jag läser det som sagt inte. Men principen är viktig. Det finna andra människor som far illa av detta. I min värld kallas det ödmjukhet, empati och humanism. Det är också viktiga ingredienser i en demokrati. Det finna oftast en anledning till allt. Och jag undrar fortfarande: Vad är anledningen till att en tidning till skillnad från många andra tidningar väljer att bita sig fast vid sin rätt att trampa på människor, även om de är folkvalda? Vart i ligger drivkraften?

På denna fråga kommer vi aldrig få svar. Det är nu klart.

http://ekuriren.se/ledareasikter/ledare/1.1325904-jansson-over-gransen

Vart slutar det?

Debatten på Twitte går het. Ännu inget svar från Peo Wärring. Men den politiska redaktören har medgett fel. Även om denne nog tycker att de borde få släppa fram lite vad de vill. Folk måste ju få skriva av sig…

Om det nu är okej att skriva nära nog vad som helst om folkvalda på tidningars kommentarsforum. Sådant som ligger långt utanför den politiska granskningen. Sänker tidningen tröskeln till vad som är acceptabelt? När övergår det i fysisk våld, skadegörelse och hot? När går någon över gränsen efter att ha läst vad som kan upplevas som sanning om det anonymt upprepas av troligtvis få men aggressiva individer? När drabbas barn och familj?

Lokaltidningar göder politiskt våld genom att acceptera angrepp på personen, inte politikern? KD:s lokal, SD:hot, M:hot, Liberala Partiet:hot och eventuella andra hot som vi i majoriteten kan ha valt att inte offentliggöra? Vart slutar det?

Finns ett samband mellan tilltagande tillgrepp mot folkvalda och tidningarnas agerande? Ligger det i tidningarnas demokratiska uppdrag? Hur uppmuntrar det till att få människor att engagera sig politiskt? Relevanta frågor.

Dags att vi pratar om detta. Det finns exempel på lokaltidningar som valt annan väg än Eskilstuna-Kuriren.

Fortsättning Peo Wärring och Eskilstuna-Kuriren

Jag har fortfarande inte fått något svar på de frågor jag ställt till Peo Wärring. Men här på bloggen har jag fått besked om att de kommer under dagen.

För att underlätta så publicerar jag tre bilder där två av de senaste kommentarerna finns med. Och där representanter från tidningen dels helt avfärdar det faktum att dessa kommentarer finns, och där en annan medger att de nog inte skulle publicerats. Ändå sker det löpande att liknande kommentarer slipper igenom. Det är nog lätt att sitta på sitt kontor vid skrivbordet och nonchalera dessa kommentarer som existerande om du själv inte drabbas. Brist på empati?

Min grundfråga är den samma: På vilket sätt leder de till en relevant granskning av mig som folkvald och den politik som förs i Eskilstuna? På vilket sätt stärker det demokratin? Är det rimligt att uttalanden av detta slag publiceras utan bakgrund och möjlighet att försvara sig? Ligger det i linje med Eskilstuna-Kurirens annars så stolta demokratiska tradition? Vad skulle J-A Selander sagt?

Varför kopplar inte Eskilstuna-Kuriren möjligheten till inlägg till ett Facebook-konto såsom Aftonbladet gjort, eller liknande? Vad är syftet med att i samband med morden i Norge gå ut med full kraft och fördöma och prata om att ta ansvar för att sedan göra inget?

Till Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren

Den som är folkvald 2012 måste räkna med att granskas hårt. Våra förehavanden och våra åsikter ska granskas i sömmarna av våra uppdragsgivare medborgarna och våra media. Det är en naturlig del av demokratin. Det gör oss folkvalda bättre. De folkvaldas person är också allt viktigare. Framför allt är det av allmänt intresse att folkvalda är professionella, goda föredömen, inte bryter mot lagar och regler och lever som de lär. Det ingår också i granskningen. Jag gillar det.

Media granskar på nyhetsplats. Där ska det ske sakligt. Ledarsidor gör djupare analyser och kommentarer runt politiska skeenden. Där är granskningen värderingsbunden. Insändarsidorna ger möjlighet för medborgarna att ge uttryck för sina åsikter. Där är granskningen personlig. På dessa sidor kan du vara anonym i tidningen, men inte gentemot tidningen. Ett nytt inslag i medias arbetssätt är möjligheten att lämna oftast anonyma kommentarer till artiklar på tidningarnas nätsidor.

Eskilstuna-Kuriren gick tydligt ut och lovade skärpning av vilka anonyma kommentarer som skulle släppas fram efter den tragiska händelsen i Norge där unga socialdemokrater brutalt sköts till döds av en person som hatade socialdemokrater. Peo Wärring gick ut och gjorde ett stort nummer av att tidningen skulle skärpa upp möjligheten till näthat på dennes tidning. De skulle inte bidra mer till detta. Precis som Wärring tidigare gjort stora rubriker av att kämpa mot rasism och främlingsfientlighet i tidningens fina anda. Men i inget av fallen har något hänt i praktiken. Stora ord. Det är allt. Samma sak med den grova organiserade brottsligheten. När Statt brann var tidningen på barrikaden med kampanjer och stora rubriker. Knappar delades ut. Men var är granskningen av dem som ägnar sig åt denna brottslighet? Jag citerar Kent: Ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting….

Under den senaste tiden har många hört av sig till mig och frågat om jag sett vad som skrivs om mig i kommentarerna på tidningen? Om jag läst de kommentarer som finns där och som handlar om allt utom artiklarnas innehåll? Om jag sett de anonyma kommentarer som handlar om mig som person, sannolikt från människor som inte vet mycket om mig alls? Ändå finns kommentarerna där. Som ett led i tidningens granskning av mig, får man anta? Människor hör allt oftare av sig om detta. Mitt svar är alltid detsamma: ”Tack för att du uppmärksamma detta. Jag läser dem inte. Men du är en av många som reagerar lika negativt. Men det är så tidningen jobbar. Det är bara att gilla läget. De säger att de blivit mer restriktiva, men detta är vad som kommer ut av detta”.

Som folkvald och som en person som kanske kan upplevas kliva på ömma tår så finns en risk för att få ovänner. Medborgarnas intressen måste alltid komma först och då blir ett fåtal personer med annan agenda ibland arga. Det är oundvikligt. Både politiska motståndare och människor inblandade i grov organiserad brottslighet kan antas ha intressen i att fritt kunna skriva vad som helst om mig och andra utan att behöva försvara sig eller få mothugg. Det är jättepraktisk för dem. Och Eskilstuna-Kuriren bidrar glatt till detta. Som vi kan se.

Jag läser inte kommentarerna längre. Det gör för ont och det skulle ta så mycket energi att jag inte längre skulle orka vara folkvald. Tro det eller ej, men också vi folkvalda har känslor. Ingen pallar att läsa saker om sig själv som är elaka och osanna och som dessutom inte går att försvara sig mot. Det bryter ner dig. Du krossas mentalt. Så är det. Och jag tror att tidningen är mycket medveten om det. Därför finns de där. Inga andra sakliga skäl går att finna. Det är ett sätt att bedriva politik. Smutsigt men ganska effektivt. ”Guilt by association”. Alltid effektivt. Sakta men säkert kan du undergräva den där sossen med lögner, helt gratis från anonyma individer. Tidningen är ju bara en demokratikämpe för det fria ordet!

Ändå. Jag är ganska luttrad. Jag inser att det är så denna nya vackra värld ser ut. Jag anpassar mig. Värre är det för vänner och nära anhöriga som läser detta. De verkar inte inom politikens ibland ganska brutala ramar. Personliga påhopp långt utanför artiklarnas konkreta innehåll är inte vardag för dem.

Och förstå mig rätt. Jag har inget emot nätkommentarer eller att de är anonyma. Tvärt om. Det är en bra möjlighet i en demokrati. Det jag vänder mig mot är att människor som inte behöver stå för vem de är tillåts ha tillmälen, uppfattningar och hatfyllda osanna påståenden om andra människors person på ett sätt som inte på något sätt har med politikens innehåll att göra.

Detta renderar därför några frågor:

- Hur lever dessa kommentarer upp till vad som kan anses vara medias granskande uppdrag av den politik som förs?

- Vart kommer den demokratiska tanken om att den som blir granskad ska ha möjlighet till genmäle in?

- På vilket sätt bidrar kommentarerna till ökad demokrati i Eskilstuna?

- Tar Eskilstuna-Kuriren fullt ansvar för de uppenbart osakliga och osanna uppfattningar som finns där?

- Gör tidningen en analys av om det defacto kan vara så att de bakom dessa kommentarer kan finnas personer som utgör ett direkt hot mot mig eller andra folkvalda?

- Tar tidningen ansvar för de risker som jag och andra folkvalda kan utsättas för när hatet tillåts florera och expandera successivt med risk för att någon tillslut går över gränsen och agerar i praktiken?

- Hur rimmar en acceptans av dessa kommentarer med Peo Wärrings löften om att bidra till att inte låta hatet flöda fritt egna sidan?

- På vilket sätt är osanna, anonyma och hatiska kommentarer runt folkvaldas person nödvändig för granskningen av politiken?

- Finns det en eller flera personer som arbetar på tidningen som har en anledning till att släppa fram dessa kommentarer eller är det i enlighet med tidningens policy?

Jag förväntar mig inget annat av tidningen. Det jag vänder mig emot är hyckleriet. En tidning som försöker framhäva sig som ”en av de goda” på egen framskjuten nyhetsplats genom att låtsas ta kamp mot hatet och som sedan låter detsamma flöda fritt och osakligt på sin egen webbsida kan inte få min respekt. Tyvärr.

Jag har aldrig varit rädd. Jag har alltid och kommer alltid att stå upp för det jag tror är rätt och det bästa för eskilstunaborna. Även när det gäller att bekämpa brottsligheten. Aldrig heller skyltar jag med eventuella hot. Min strategi är att aldrig, i sådana fall, bjuda dem på den uppmärksamheten. Det ger bara blodad tand. Men på sistone har jag börjat känna något jag inte känt förr. Otrygghet. Och den känslan har växt sig allt starkare allt eftersom fler och fler har berättat för mig vad Eskilstuna-Kuriren låter publicera på sin sida. Tidningen mobiliserar ett hat. Det känns inte bra.

Peo. Det går bra att svara här på bloggen. Du behöver inte vara anonym. Du får gärna stå för dina åsikter. Jag väntar. Jag vill bara förstå hur du resonerar.

Partiledare

Socialdemokraterna ska vaska fram en ny partiledare. En ledare som kan axla statsministerämbetet efter Fredrik Reinfeldt. En svår, men absolut inte omöjlig uppgift.

Den som utses till ny partiledare sätts att leda ett parti som i sin djupaste kris någonsin får nära 25 procent av väljarnas stöd. Samtidigt har stödet svikit med närmare 8 procent på mindre än ett halvår. Utan att gå in på det som nu är historia och att filosofera om orsak och verkan, så finns det goda möjligheter för en ny ledare att återupprätta förtroendet för Socialdemokraterna. Det går. Allt mer av politiken idag handlar om person, inte bara politik, och det måste S förhålla sig till. Förtroende gäller således både för partiers politik och dess företrädare.

Men den svåra uppgiften för en ledare består i mer än så. En ny partiledare måste hantera det som en del beskriver som ett splittrat parti. Det finns tider när socialdemokraterna har varit mer splittrat än idag, trots kris. Sant är att socialdemokraterna innehåller en bredd av åsikter. Kalla det vänster och höger om du vill. Men du borde låta bli. Det finns i alla partier. Till och med i ”pyttesmåochsnartutanförriksdagen”  KD.  

Socialdemokraterna är en allians i oss själva. Det är det som gör oss till Socialdemokraterna. Det är vad som gör oss attraktiva för många väljare, baserat på politiska meriter.  Det är vad som har möjliggjort en politik för allmänintresset och inte särintressen. Vi kan vara för både arbetarnas väl och företagens tillväxt. För att göra det tydligt. Vi kan bejaka det traditionella näringslivet och det nya som växer fram. Vi är partiet för både landsbyggd och urbana städer. Socialdemokraternas breda politiska innehåll är en tillgång och måste ses som det. Ledarskapet i partiet måste därför klara av att nyttja denna tillgång och använda den som ett politiskt verktyg i samhället. Kompromissen är ett av politikens viktigaste ord. Den som inte förstår det kan inte vara S – ledare 2012.  Men du kan heller inte sitta i VU eller i partistyrelsen. Socialdemokraterna är mer än sina partiledare. Och ledaren måste hålla sig med olika kompetenser runt omkring. Kanske är det allt detta som partiets valberedningar och distrikt tidigare missat? Ytterst är det en miss av partiets medlemmar.

När nu en ny ledare ska vaskas fram måste det vara en som förstår sig på partiet och som kan använda den kunskapen till att flytta fram både partiinterna och politiska perspektiv. Det är viktigt att Socialdemokraterna väljer sina ledare under moderna demokratiska former. Kanske är det inte möjligt i denna situation som nu råder. Det må så vara. Bara hen får ett starkt mandat att agera och kan hantverket. Det viktiga är att partiet i något tillfälle fattar beslut om nya stadgar som reglerar modernare val av partiledare när läget har stabiliserats.

Nu ska jag skriva något som kan förarga några. Jag är inte säker på att en majoritet av socialdemokraternas medlemmar i dagsläget i alla avseenden egentligen är de bäst lämpade att vaska fram vare sig en partiledare, en partistyrelse och ett VU. Även om det är vi som ska göra det. Bara medlemmarna kan utse dessa. Även om kvällspressen mer en gärna vill agera valberedning. De politiska partierna i Sverige växer dåligt. S är inget undantag. Den allt för långsamma förnyelsen.av medlemskåren är ett problem. Det ledarskap och den politik som utkristalliseras kan säkert kännas helt rätt för många gamla partivänner. Men jag är inte lika säker på att det ligger lika väl i linje med flertalet av svenska folkets uppfattningar.

S måste formulera förslag som uppfattas som attraktiva både av den välutbildade ingenjörer i storstadens innersta delar. Eller för den som arbetar med att se till att bussen går eller kontoret är städat i samma stad. Eller för den som arbetar inom någon av Sveriges basnäringar i landets norra delar. Eller som studerar på universitet i samma landsända. Vi är väldigt olika i detta land. Men samtidigt mer lika än vad vi kan tro. Barnfattigdom finns överallt. Arbetslöshet och miljöförstöring lika så. A-kassan är lika kass i Ystad som i Haparanda. En hjärnblödning är inte lindrigare för en börsmäklare i Stockholm än för en tjej som kör trucken på pappersbruket.  Ett parti som gör anspråk på stort stöd måste se det och erkänna detta och föra en politik som träffar individen, ger människan möjligheter att fatta beslut om sitt liv på ett sätt som ger hela Sverige utvecklingskraft. Att samhället lägger en väl tilltagen grund men sedan släpper vi varandra loss. Det är socialdemokrati. Det går att vara för en hög a-kassa och individuella valmöjligheter samtidigt.  Det är möjligt att föra en modern arbetslinje utan att människor som är sjuka kastas ut i fattigdom pga en inhuman sjukförsäkring. Men det är bara Socialdemokraterna som klarar den balansgången. Vi måste ta initiativet och söka samarbete för att förändra.

Eftersom socialdemokraterna ännu har ett jobb att göra med sin självbild så finns en risk för att allt för många tror att partiet ligger rätt, men att det i praktiken inte är så i alla frågor. Allt för många tror att vi åter kan få nära 50 procent i opinion. Att vi inte behöver samarbeta med andra partier. Att media är som det var förr. Att vi äger den samhälleliga diskursen som det så vackert heter. Men mina vänner. Så är inte fallet. Det är en ny värld. Många väljare ser annorlunda på samhället och sina liv än vad de gjorde för 25 år sedan. Mycket tack vare Socialdemokratisk politik som har frigjort människor. Socialdemokraterna har inte hängt med i sin egen utveckling. 

Därmed inte sagt att S inte kan få imponerande opinionssiffror och inflytande i samhället igen. Jag är säker på att det kan bli så. Men det sker inte på gamla meriter. Det krävs ett uppvaknande, en självinsikt, ifrågasättande självkritik och handlingskraft. Och rätt företrädare. Först kommer medborgarna, sen partiet och sist våra folkvalda när det handlar om vem som är viktigast. Förtroendekedjan måste hålla samman. Glöm aldrig det.

Vi måste också våga söka svaren utanför partiet. Jag tror att vi är bättre på det på lokal nivå. Vi har gjort det länge. Vi kan samarbeta och kompromissa. Vi har kanaler parallellt med de traditionella partistrukturerna. Våra folkvalda finns i myllan och nära sina uppdragsgivare. Vi jobbar med traditionella och sociala media. Vi är närvarande och tillgängliga. Öppna och raka. Dygnet runt, känns det som.

Det finns mycket att göra. Uppgiften är svår. Den vilar på många axlar. Inte minst på alla väljare som vill kunna rösta på en modern och engagerande Socialdemokrati. Ni måste också bidra. Men det går och kommer att gå. Men låt det ta tid. Förändring tar tid. Och vi är många i detta parti som tänker och vill bidra.

Sist, men kanske viktigast. Det finns inga vänster- eller högersossar. Det finns socialdemokrater, inget annat. En bra prövning på det är nu. Den som är annat än socialdemokrat och vill göra karriär eller ha inflytande borde ha flytt skeppet sedan länge. Det finns andra partier som för stunden erbjuder bättre möjligheter om du råkar vara ”höger”.  Socialdemokraternas uppfattningar tas fram enligt demokratiska principer. Gillas inte det som beslutas så ta striden för en förändring. För debatt och driv frågan. Påverka. Sjunk inte så lågt att du börjar anklaga partivänner och sympatisörer för att vara annat än Socialdemokrater eller ha hjärtat på fel ställe. Socialdemokratin förändras konstant. Pendlar slår fram och tillbaka. Trender kommer och går. Sammanhangen varierar. Företrädare byts ut. Men den som tror på att en gemensamt finansierad välfärd och andra åtaganden är lättare om vi hjälps åt och på ett samhälle som strävar efter att frigöra individer samtidigt som vi tar ansvar för kommande generationer är och förblir socialdemokrat. Inom den ramen finns tusen och åter tusen tankar och idéer som måste få blomma och bidra till ny politik.

Lägg ner vänster-/högersnacket och börja vara moderna spännande och nyfikna sossar istället. Det gör ont att förändras. Men det är oundvikligt för den som vill leva på allvar.

/Jimmy Jansson

Socialdemokrat