Missnöje sedan 1889

Först och främst. Kom ihåg att fler amerikaner röstade på Clinton än på Trump. Sammantaget har endast ca 1/4 av amerikanerna röstat på Trump. Valsystemet och situationen i många av de enskilda staterna har påverkan på valet av president. 

De amerikanska väljarna, eller en stor minoritet av dem, är missnöjda med samhällsutvecklingen. Med hur deras liv och möjligheter ser ut. Främst är de missnöjda genom att många av deras egna liv inte blivit som de önskar. Eller rent utav drömt. De har slutat drömma. Detta i ett land där du alltid varit väldigt lämnad till ditt öde. Din egen lyckas smed. Där staten ska hålla fingrarna borta. Men där den amerikanska drömmen frodats. Allt det har ändrats. Folk är inte dumma för att de missnöjesröstar. Inte heller är de korkade. Möjligtvis i vissa fall saknas bildning och utbildning. Men det har inget med att väljare röstar på det de känner är rätt. Kom då ihåg att det gjorde den svenska arbetarklassen också, när den missnöjesröstade fram socialdemokratin för första gången en gång i tiden. Det handlar om att vilja ta kontroll över utvecklingens samhället och sitt liv. 

Lågavlönade vita röstade på Trump. I synnerhet män. Även högre avlönade. Ett förbund mellan vita i de lägsta och övre skikten. De möttes i känslan av att nått nytt behövs. Oviktigt vad. Men nått nytt. I övrigt röstade kvinnor, latinos, svarta och andra (ofta också med låg inkomst) på Clinton i mycket hög utsträckning. Väl utbildade och storstadsbor föredrog Clinton. Så även ungdomarna. Det bottnar mycket tydligt i klass och motsättningar mellan grupper där vita fattiga revolterat mot vita rika med makt och andra fattiga. Kanske också mot en svart president. I oro över att glesbygden tynar bort. Amerikansk industri har inte klarar konkurrensen. Säkert på grund av brister i utbildningssystemet. Och så finanskrisen på det och konsekvenserna som biter sig kvar och har slagit hårt. Det går inte att missa. I ett land där du behöver tre jobb, om du får något alls, och ändå inte kan leva på lönen samtidigt som de som har blir ännu mer stadda i kassa så blir det motsättningar. Det är snarast matematik. Annan matematik är alla dessa siffror om vem som röstar på vem. Det handlar om individer med vitt spridda bevekelsegrunder. Men trender är alltid intressanta. 

De som ser till att en sån som Trump blir president är ibland trötta, arga, irriterade och besvikna. Det sker genom att rösta eller inte rösta alls. Det är också omöjligt att ta till sig detaljer om vad som egentligen är politiskt möjligt och inte utifrån vad kandidater pratar om. Sanningar och fakta är underordnat, inte oviktigt, men underordnat för den som är besviken. Det handlar om känslan. Maggropen. Det är de stora dragen och enskilda orden som kan ge lite hopp och förklaring, som gäller. Som kan ge åter lite framtidstro. Nått att drömma om igen. Ett folkhem. En amerikansk dröm. Ofta är det extra skönt om det kan kännas som att en udd kan riktas mot någon som kan få vara i ännu sämre underläge än du. Allra helst är det skönt att höra att det är någon annans fel. Det är mänskligt. Ingen vill vara längst ner på näringskedjan. Ingen skam i det. Så funkar många av oss. 

För den som upplever sig inte ha mycket att förlora är det lätt att istället välja det som utgör ett hot mot dem som upplevs förvalta ojämlikheten du drabbats av. De som upplevs orsaka det liv utan drömmar man tvingats leva. Dem som kan antas på något vis ha orsakat att det där jobbet man hade har försvunnit och utbildningen för nytt jobb är otillräcklig och en ny för dyr. Och till det. Varje liter snedsteg från någon ur makteliten spär med rätta på detta. En resa. Ett missbrukat kreditkort. En muta. En obskyr affärsuppgörelse. Även om de allra flesta sköter sig och faktiskt är som folk så är det de få misstagen som räknas. De får stå som symbol för makteliten. Dem som har men ändå roffar åt sig mer, för att de kan. Samtidigt som andra måste slita för att överleva. Vem är inte trött på folkvalda och andra höjdare som kliver i klaveret? Som intygar saker hit och dit eller som okynnesflyger med regeringsplan. Som köper sex eller fuskar med tv-avgifter. Stort och smått. 

När människor upplever, och det är upplevelsen som räknas, att deras möjligheter beskärs på grund av någon annan. Och ju mer olik den andra är, desto lättare att ta avstånd. Då är det känslan, inte fakta, som gäller. Det spelar ingen roll om risken att drabbas av terror är en bråkdel så stor som att du ramlar av en stol och dör. (Så är det nämligen) Media, din skapade uppfattning och din känsla styr. Har du det skapligt bryr du dig sannolikt mindre. Orkar släppa in fakta. Saknar du jobb och makt. Upplever att någon tagit ditt jobb. Köar till vården. Tycker att skolan saknar pengar. Osv. Då blir den andra viktig. En konkurrent. Någon som tagit från dig. En fiende. 

De flesta förstår detta. Iaf inom socialdemokratin. Hur mekanismen fungerar. Därför vill S ha ett generellt välfärdssamhälle. Det svåra är att ändra på det. Det tar tid. Och bakslag är vardag. Men den som känner sig underpriviligierad vill ha det nu. Medan livet rullar. Vill inte vänta. Globalisering och kapitalism, den som så många amerikaner hyllar, har ett pris. Om inget görs. Om inte politiska styrmedel används. Om inte en tanke om hur resultatet av kapitalismen ska fördelas mer rättvist. Priset heter klassamhälle. Och det leder till missnöje. Missnöje leder till motsättningar. Till hat. Och ibland blodiga konflikter. 

I Sverige finns ett skyddsnät. Men det kvittar i något mening i detta fall. Din känsla av att leva ett liv du inte önskar medan andra vältrar sig pengar och makt är lika påtaglig när du har försörjningsstöd som om du har tre jobb dygnet runt på knapp lön, vilket inte är ovanligt i USA. Skillnaden är det som avgör. Klasskillnaden. 

Politiker som bygger sin bas på missnöje lyckas ofta också attrahera personer, inte sällan män, med ganska stabila ekonomiska förhållande. Där är hotet ett annat. Känslan av att riskera att bli berövad sin livsstil och sina värderingar. Anklagelser om att inte vara jämställd eller svårigheter med att ha en kvinna som chef eller som hustru med högre lön, känslan av att sakna utbildning och kunskap är också starka drivkrafter. Att vara underlägsen. En hotad manlighet. En om möjligt mer obefogad känsla än den som den på riktigt ekonomiskt utsatta har. De kan till och med vara konkurrenter om jobben på riktigt. Ändå förenas de ofta i något sorts förbund mot alla andra, i ett missnöje. Feminister, bögar, invandrare och allmänt vänsterpack blir gärna en gemensam fiende. De hotar ju den önskade livsstilen. Oklart hur. Så länge man följer lagar i Sverige får man vara hur man vill. Faktiskt. Med andra ord. Ekonomiska klyftor måste bekämpas. Det andra är ännu svårare. Men kräver insatser i varje del. Främst med fokus på självförtroende skulle jag gissa. Svårast är frågan om migration. Därefter jämställdhet. Här måste människor som lever i samma samhälle mötas. Motsättningen är allt för kostsam. Och identitetspolitik är direkt livsfarligt att hålla på med. Vad är det för fel på generell välfärdspolitik? 

Samtidigt ska vi ändå påminna oss om att även om dessa grundläggande mekanismer för hur människor regerar är relativt universella så är USA och Sverige två mycket olika länder. Inte minst kulturellt och politiskt. I USA är det snarare så att missnöje är en produkt av att staten lagt sig i och anses ha förstört för den enskilde. I Sverige är missnöje oftare ett resultat av att staten gjort fel eller för lite så att det drabbat den enskilde. En fundamental skillnad. 

Också religionens betydelse spelar in. I USA är den kristna tron, moralen (ofta dubbelmoralen) och de religiösa samfundens roll påtaglig. Ett i grunden konservativt land i många delar. Familjen och det lilla kollektivet väger tungt. Åtminstone utanför de större städerna. I Sverige är vi mycket sekulära och samtidigt också i många avseenden i grunden väldigt liberala. Individen har stor frihet och möjlighet. Ironiskt med tanke på att USA är historiskt präglat av individualismen i form av frihet från staten och Sverige av socialdemokratisk statskollektivism med strävan mot individuell frihet. 

Missnöjet i Sverige finns och växer. Men det är mer komplext. Även vi har många människor som drabbats i strukturomvandling på arbetsmarknaden. Finanskrisen träffade oss hårt. Vi har också många som känner sig hotade utifrån prat om jämställdhet och sexualitet etc. Färre har det lika fattigt som många har det i USA. Men vi har växande klyftor. Den som saknar utbildning har allt svårare att hålla sin plats på arbetsmarknaden. Migrationen bidrar också här till motsättningar. Människor som är olika har svårare att relatera till varandra. USA är mer av en smältdegel än Sverige. Kanske är detta idag en större risk för missnöje hos oss än i USA. Men minns. De klyftor Sverige idag har är lika stora som de som var i USA för 20-30 år sedan. Och vi hånade USA då. Sedan dess har våra båda länder glidit på skalan. USA har tagit en position där delar av landet är nära nog ett U-land och Sverige har tagit USAs position. Samtidigt har Sveriges bland de minsta klassklyftorna på hela planeten. Socialdemokratin måste ändå kliva ut ut systemen samtidigt som de används för att motverka klassklyftor. Gå i opposition mot orättvisor. Exploatera missnöje och nöjdhet samtidigt. I det ligger styrkan. Lätt att skriva. Svårare att göra. 

Det finns lika många skäl att vara missnöjd som det finns missnöjda. Och inget samhälle kommer att kunna göra alla tillfreds. Men det är viktigt att inte avfärda det faktum att människor som upplever sig fara illa har kunnat ställa till det för sig själva och andra många gånger i historien. Bättre är att lyssna, försöka förstå och framför allt finna lösningar för mer jämlikhet och möjligheter för fler. Hat bottnar oftare än man tror i ett taskigt självförtroende. Krydda med ekonomiskt motgång eller en förlorad kamp om ett jobb, helst mot någon olik dig och du har med stor sannolikhet skapat en typisk trumpväljare. Eller motsvarande. 

De flesta vill nog få drömma, leva goda liv, slippa bära på hat och rädslor i onödan. Må bra helt enkelt. De flesta är bra människor. Få leva det som mannen som lyckades exploatera missnöjet, Hjalmar Branting, sa. Sina bästa stämningars längtan. 

Annonser

2 Comments

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s