Jämställdheten angår alla – även oss män

Idag är det jämställdhetsdagen. Ännu en dag för något tänker du kanske då. Det finns dagar för allt. Är det inte kanelbullar så är det nått annat. Det är inte det viktiga. Däremot borde jämställdheten ha tillgång till årets alla 365 dagar.
Jag vet att många, inte minst män, ryser när jämställdhet kommer på tal. Men det är inte så skrämmande som det verkar. Det handlar helt enkelt om att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha samma förutsättningar till att vara sig själva och få leva ett gott liv. Könet, som ingen väljer, ska aldrig hålla någon tillbaka. Vare sig du är kvinna eller man. Det handlar inte om att ta ifrån någon dennes identitet. Det handlar om att se vilka förutsöttningar som gynnar- respektive motverkar ett bra liv.
Kön begränsar. De slår fast ramar för vad du kan och får göra eller inte. Kön begränsar dina möjligheter till yrkesval. Kön påverkar hur stor din pension blir. Kön avgör risken för att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Kön styr ditt livs resa helt enkelt. 
Med könen kommer också förväntningar på hur du ska vara. En man respektive en kvinna förväntas ofta ha vissa egenskaper. Om du inte har dessa i tillräcklig omfattning så får du ibland tuffare att ta dig fram i livet. Dessutom tenderar vi att föra dessa förväntningar av egenskaper vidare till nästa generation. Det som många gånger kan tyckas vara genetiskt är i själva verket ett resultat av effektiv överföring av värderingar i unga år. Varför skulle inte min dotter kunna vara lika intresserad av bilar som sonen? Bilen har ju bara existerat en bråkdel av mänsklighetens tid. Så det är inte evolutionen som styr. Kanske är det jag? Och vem vet vad hon skulle kunna bli om ett intresse för bilar kunnat skapas? Och vad skulle sonen kunna åstadkomma om vi inte tidigt lotsade honom in på den ”rätta” vägen. 
Men det finns värre normer som vi behöver hantera. Allvarligare saker. Det faktum att hederskultur, mäns våld mot kvinnor, läktarvåld, grovt våld i kriminella sammanhang, gängkultur och mycket mer nästan uteslutande utförs av yngre män, eller män och män, det finns inget manligt i det, är ett resultat av samma brist på jämställdhet. Att unga pojkars attityd till studier oftare är negativ till skillnad från unga flickors inställning är också ett resultat av samma problem. Idag är det kvinnorna som tar över. De utbildar sig, kommer i arbete och bygger karriär. Och de kan tillåta sig att vara allt mer kräsna i sina val av livspartner. Med rätta. Männen har också goda möjligheter, men hålls tillbaka av sina invanda attityder. Av medvetna val lika så. Män och kvinnor kan inte bara gömma sig bakom fostran. Vi har ett ansvar för att själva bryta våra bojor. Pappornas roll i detta kan dock inte nog understrykas. 
Jag pratar naturligtvis i generella termer. Men trenden är tydlig. Kvinnorna kliver fram, männen halkar efter. Och till skillnad från kvinnorna som länge hållits tillbaka så tar männen oftare till aggressivitet när livet inte blir som vi önskar. Det finns inga ursäkter för det. Men så är det ofta. För ofta. 
Samtidigt är det en mer komplex tillvaro som växer fram. Det är fortfarande männen som dikterar villkoren för mycket. Maktmedlen är ganska otrevliga. Vi har bekymmer med att unga tjejer inte får vara ute på kvällar och på fritidsgårdar. Sommarens vidriga händelser i samband med festivaler visar på något som är fel. Bilbränder och stenkastning kan också kopplas till unga män. Mäns våld mot kvinnor tycks inte upphöra och inte våldet i nära relationer heller. Prostitution kan knappast sägas ske på kvinnors villkor. Det är svårt att komma in på mansdominerade arbetsplatser, för att inte säga göra karriär. Medan män ofta är chefer på kvinnodominerade arbetsplaster. Osakliga löneskillnader finns fortfarande då kvinnor tjänar mindre en män som gör precis samma jobb, eller sämre. 
Låt oss prata om detta. Se det inte som att någon vill ta något ifrån oss män. Låt oss istället fundera på vilka krav som ställs på oss män och som vi faktiskt skulle vinna på att slippa tyngas av, samtidigt som vi funderar över vilken typ av man eller kvinna vi tror att våra söner och döttrar ska vara för att ha bäst chans till ett gott liv. Hur agerar våra barn mot varandra idag, som pojkar och flickor? Hur tror vi att det kommer att påverka dem till den dag de är vuxna? Och framförallt. Hur är vi vuxna mot våra barn?