På årsdagen av det ofattbara

Det är en svår uppgift att beskriva något på ett sätt som värdigt nog hedrar offren i Norge och på Utöya för ett år sedan.

Det finns inte tillräckligt starka ord, och för den som inte varit på plats går det nog inte fullt ut att leva sig in i den fasansfulla skräck som dessa unga människor, som trodde och tror på framtiden, utsattes för.

Ungdomarna på Utöya hade samlats där av främst en anledning. Ja av gemenskap och glädje såklart. Men främst därför att de trodde på en bättre framtid. De trodde på människans genom politiken förmåga att förändra och förbättra. De trodde på fred, att barn och familjer inte ska skjutas till döds i Syrien och andra länder. Att krig och oroshärdar, oftast orsakade av fattigdom och ökade klyftor världen över, skulle försvinna. De ville och vill att människor skall vinna sin frihet, sin rätt att uttrycka sin åsikt utan att riskera att bli hotad eller mördad.

På en lägerö i Norge, utanför Oslo, pratade dess ungdomar med varandra och utbytte argument om hur deras framtida värld kunde bli bättre. Hur de solidariskt kunde delta i och stötta andra i kampen för demokrati, frihet och rättvisa.

Plötsligt, helt osannolikt, var världen hos dem. I sin mest utstuderade och fruktansvärda tappning. Det rådde inte krig på platsen. Det fanns inget som motiverade vapen. Om det någonsin är motiverat. Det enda tillåtna tillhygget på Utöya är, som i vilken demokrati som helst, ordet och dess makt. Mot denna princip bröt en ensam galning, terrorist, mördare. Kalla det vad ni vill. Denne gjorde det mest avskyvärda. Gav sig på unga försvarslösa människor, mördade dem för deras tro på människan, vår godhet och förmåga att skapa något bättre. Denne galning berövade totalt 77 människor på Utöya och i Oslo på dess framtid. Ingen kunde försvara sig. Ord biter inte mot kulor och bomber. Ord kan möjligtvis förebygga, men också såra. Det enda som fanns till försvar var att fly eller gömma sig. Något ingen ska behöva göra i en demokrati.

Den feghet och det avskyvärda i detta är så enorm, att åtminstone jag, och de flesta tror jag, känner en frustration och ilska över hur en man kan sitta på internet och låta sig gödas av det hat som finns där ute, och som till och med underblåses av ett svenskt riksdagsparti. Utifrån den världsuppfattning denne skapat sig mördades 77 människor.

Jag inledde med att det inte finns ord för att hedra offren. Det gör det inte. Men det finns handling. Demokrati är handling, utan våld. Det bästa sättet att hedra är att vi kämpar för den öppna demokratin och motarbetar hat, våld, ojämställdhet, främlingsfientlighet och trångsynthet. Att var och en av oss säger ifrån när vi möter detta. Alltid. Att vi i ungdomens anda är öppna, nyfikna och väljer att tro på och arbeta för en bättre framtid. Tro på demokratin och människans förmåga att vara god. Att vi tror på och arbetar för en bättre värld. I det stora och i det lilla.

Då hedrar vi på riktigt de ungdomar som för ett år sedan utsattes för det otänkbara när de kämpade för andra ska slippa det de själva möttes av. Då vinner inte hatet.

Störst av allt är ändå kärleken.

Annons