Sagan om regeringen tvärtemot

Det var en gång en borgerlig regering som fick folkets förtroende att gå sida vid sida med det och leda landet Sverige in i framtiden. Den borgerliga regeringen hade en tydliga idé om att Sverige måste lämna sitt gamla inskränkta vänsterflumtänkande och ta en ny riktning.  Höger, var den ”nya” och enda vägens politik från och med nu. Fast de sa inte det innan valet som de vann. De tänkte att de kunde låtsas att vara som de där knäppgökarna på vänsterkanten som bara har fel hela tiden fram till de vunnit. När de väl vunnit valet så kan de gör som de vill. En klok plan som visade sig fungera väl.

Raskt började den ”nya” regeringen sitt arbete med att ta bort allt som kunde ens lukta lite Socialdemokrati. Den nya och rådande melodin var att allt som sossarna tycker är bra måste per automatik vara dåligt.  Det är ju enklast så.

Eftersom sossarna tycker att trygga människor är bra för tillväxten så ville de ha en bra A – kassa. Men icke, det går inte, sa regeringen med folkets förtroende. Sossarna gillar ju sånt, så vi sänker a-kassan.

Sossarna gillar ju sånt där med aktiv arbetsmarknadspolitk också, hade några av regeringen medlemmar konstaterat. Bra! Sade de övriga. Då gillar vi inte det heller. Bort med den! Kanske kan vi ersätta den med några coacher? Tänkte någon till med, och föreslog.

Sen var det ju det där med att kommunerna har ansvaret för välfärden och får en massa pengar av staten till det. Sossarna har visst en faiblesse för det också, verkar det som.

Vafals! ropade regeringens ledamöter, vars förtroende de uppbar från folket.  Bort med det också! Tvi för allt vad socialdemokratin en gång stått för, och i framtiden kan tänkas komma att stå för! Ropade de i kör. För de visste ju, att allt som socialdemokraterna tycker är bra,  det är ju faktisk dåligt, egentligen.

Och så frös de statsbidragen till landets kommuner, och vägrade konsekvent att skicka några nya pengar av väsentlig mängd till välfärden, fast varslen stod som spön i backen och kommunernas sparade som tokar för att inte tvingas till att köra ekonomin i botten. Regeringen visste hela tiden att det den gjorde vara rätt. För de bar ju på folkets förtroende och vandrade sida vid sida med sina uppdragsgivare.  Dessutom gillade visst sossar välfärd, usch.

Regeringen hade dessutom hört att sossarna hade någon sorts fixidé om att man kan beskatta folket och fördela de resurser som samhället då får in för att minska skillnader mellan folk och folk. Därmed kunde man visst  göra det mer möjligt för alla medborgare i ett land att få ett bra liv.

Regeringen vek sig dubbel av skratt när de fick höra talas om detta. Det måste väl ändå vara de där knäppa sossarnas mest galna idé. Hur kan man tro att det ska gå att ha tillväxt om man tar alla pengar från människor? Man måste ju kunna bli rik! Utropade en av regeringens ledamöter! Skatt är stöld! Skrek en annan. Kan inte privata företag sälja välfärd till den som vill och har råd att köpa istället? Ropade en tredje.

En medlem av regeringen menade att om man ser till att de som har arbete och tjänar ganska bra får mycket lägre skatt, då kommer de som är arbetslösa att få jobb de också. De övriga tystnade och såg lite fundersamma ut samtidigt som de tittade på varandra med frågande blick. Hur menade hon nu?

Tillslut tog en av kvinnorna i församlingen mod till sig och frågade om sossarna också tycker så? Att sänkta skatter för höginkomsttagare automatiskt ger jobb? Nä sade en kille med hästsvans. Sossarna har fått för sig att trygga människor ger tillväxt och att samhället ska bygga på att alla är med och tar ansvar i såväl goda som dåliga tider och att det ger jobb inom såväl privat som offentlig sektor och därmed skapas jobb, tillväxt och mer resurser till välfärd. Han fnissade lite medan han berättade detta.

Det blev helt tyst igen.  Sedan brast alla ut i skratt! Då är vi emot! Vi vet inte varför, men vi är emot! Mot, mot, mot!

Vi sänker skatten för dem som tjänar mest, skrattade de. Strunt i om vi kan behöva pengarna ifall konjunkturen vänder. Vi är emot sossarna, det är det viktiga! Välfärd är ändå för fjantar ropade en av ledamöterna med överkammad snedfrilla, skenheligt leende och trendriktiga glasögon med mörka bågar.

Tillslut så var det en i gänget som kom på att man skulle kunna hitta på nån sorts råd som skulle kunna säga att regeringens påhittiga idéer var bra och genomtänkta.  Eftersom de inte riktigt visste själva om det var bra eller dåligt så kunde de behöva hjälp.  Det enda de visste var ju att allt sossarna gillar är dåligt och att de själva bär folkets förtroende och att de vandrar sida vid sida med samma folk.

De skapade därför det finanspolitiska rådet som nu skulle kunna ge dem de argument de behöver för att sätta Socialdemokratin på plats, en gång för alla. Ett ”vetenskapligt” råd som skulle kunna ge regeringen rätt i det spännande arbetet med att göra Sverige mer höger.

Men så en dag hände det som ingen trodde kunde hända, fast det står i bibeln att 7 goda år alltid följs av 7 dåliga år. Så det måste ju vara sant. Precis som att en familj alltid bestar av en stycken man, och en stycken kvinna. Finanskrisen slog ned som en blixt!

Hur kan detta ske? Ropade regeringens alla ledamöter, med gråten i halsen. Marknaden är ju ofelbar! Grät en kvinna samtidigt som hon höll sig om huvudet. Mitt liv är över! Ropade en  religiös medlem av regeringen som visst hade ett ansvar för att rea ut gemensamma tillgångar och se till att marknaden fungerar väl. Det gick ett rykte om att han ansvarade för landets kommuner också. Men det var ingen som visste säkert om det var på det viset, så ingen orkade bry sig om kommunerna.

Nu gällde det att agera, tänkte regeringen. Eftersom sossarna är förtjusta i aktiva insatser genom att satsa i lågkonjunktur så är ju inte det en möjlig väg. Sossarna har ju per definition fel i alla lägen! Regeringen kom överens om att den naturliga motsatsen till detta måste vara att göra absolut ingenting. Kanske att man kan lova några kreditgarantier som ingen ändå vill ha. Regeringen måste ju tänka på att några av dess ledamöter hänger med representanter för marknaden på fritiden. Att göra inget är alltså rätt, och så fick det bli. Och de hade ju sitt råd, så oavsett vad så kan de alltid får argument för sitt agerande från detta.

Men det Finanspolitiska rådet var olydigt visade det sig! Det blev jättekonstigt när rådet fick säga vad det tyckte. Inte alls som det var tänkt. Typiskt! Dumma dumma rådet! Det var ju inte alls såhär det skulle bli ju!

Undrar om vi fortfarande går sida vid sida med folket vars förtroende vi bär? Undrade en medlem av regeringen med tveksam och darrig röst. Hade vi ens ett förtroende för att göra såhär från början? Undrade en annan.

Vill du veta hur sagan slutar?

Läs fortsättningen här: SVD DN

På di.se finns också intressanta artiklar på samma tema.

Spännande eller hur?

Annons