De flesta i Sverige får jobba hårt för sin lön. De avstår en del av det de jobbar ihop för att betala sin skatt. De betalar den i hopp om att det pengarna går till innebär en rättvis tillgång till en välfärd när den behövs i livet. Kanske gillar också en del tanke på att vi hjälper varandra. Människor räknar med att de pengar de avstår i skatt går till det som är bäst för egen del och för landets bästa. Så fungerar nog de flesta av oss.
Därför är det inte bara fel utan också direkt provocerande att det i Sverige i princip är fri dragningsrätt på skattemedel för företag som bedriver välfärdstjänster. Att samma företag med sinnrik planering kan smita från att betala skatt till den välfärd de lever av är dessutom skamligt. Den enda regulator är den så kallade konsumentmakten. Vi kan som konsumenter, hoppas vi, välja bort det företag eller offentliga aktör som vi inte är nöjda med. Samtidigt är det omöjligt att välja bort ett år av vanvård, en misslyckad operation eller en förlorad skoltermin. Det går inte att välja bort det redan inträffade. Därmed är valfrihet vad gäller välfärd inte de samma som att välja bilmärke vi köp av bil. Även om många vill få oss att tro det.
Debatten om vinster i välfärden går het. En del hävdar att det bara är att förbjuda vinsterna. Så är det ju i andra länder, heter det. Sanningen är den att vi måste utgå från hur Sveriges situation är idag. Det har gått för långt. Systemet vi har är fel. Men vi kan inte i ett klubbslag förbjuda saker utan oöverskådliga konsekvenser. Varje reform måste utgå från den situation vi befinner oss i. Det är skillnaden mellan oseriös och seriös politik. Mellan drömmare och de som vill få något att förändras i praktiken. Debatten förs idag på ett sätt som nog gör att de flesta medborgare för länge sedan slutat lyssna. Saklighetsnivån är under all kritik. Debatten förs ofta, från båda håll utifrån en extrem vinkel som saknar väl underbyggda problembeskrivningar.
Från vänster ropar förbudsivrarna högt utan hänsyn till det extrema system vi har i Sverige idag inte rimligtvis kan ändras utan många beslut i flera led med noggrann uppföljning. Att få förbjuda något högern gillar verkar locka fram mindre smakfulla drag hos människor. Att få klämma åt högern, kapitalet, den politiska segern i sig, är viktigare än medborgarna, låter det som. Vänstern blundar för alla de val människor gjort i tron om att få det bästa i form av välfärd. Att hundratusentals personer valt dessa företag, varav några fifflar med vinster, glöms bort. Att mängder av människor jobbar i företagen pratar ingen om. Många är LO-medlemmar dessutom. Att valfriheten i praktiken sällan ger någon större skillnad för brukaren är en annan femma. Vad det egentligen borde handla om är vilken kvalitet vi har rätt att vänta oss för skattepengarna och hur den demokratiska insynen ser ut och hur den omoraliska företag som smiter från skatten får vara.
Från höger, regeringen inräknad, ropar vinstivrarna högt om att den fria företagsamheten inte få inskränkas och att ingen ska lägga sig i hur mycket vinst ett företag gör så länge kunden är nöjd. De glömmer att det är skattemedel de pratar om. Och att det inte går att välja bort ett halvår av vanvård i efterhand. De missar medborgarperspektivet i sitt totala fokus på kunder, och vinst. De pratar ofta om behov av lägre skatter, men inte om lägre vinster. Mindre resurser och högre vinster ska det vara. Medborgarna står för notan. Inte så seriöst. Vi kan bortse från högerns linje. Den har inget stöd hos svenska folket. Människor vill att deras skattemedel ska gå till vad de är avsedda för. De tycker att kortsiktiga vinstintressen och spekulation inte har i välfärden att göra. Och de tycker att företag ska betala skatt i Sverige, i synnerhet om de lever på skattemedel. Högern är märkligt tyst i denna debatt. Det är för att de tycker att den ordning vi idag har i allt väsentligt är bra. Det tycker däremot inte Socialdemokraterna. Där finns självkritiken. Det är bra för ett parti att vara i opposition mot felaktigheter oavsett i regeringsställning eller ej.
Det finns inspel i debatten om att välfärd helt eller delvis bara ska få bedrivas i så kallade välfärdsbolag med en begränsad rätt till vinstuttag. LO driver denna linje, och vissa delar inom Socialdemokratin. Denna linje döljer många fällor som inte debatterats alls. Det är oroande. Lek med tanken att denna företagsform, som redan idag finns, men inte har blivit särskilt populär, blir norm för välfärdsföretagandet i Sverige. Socialdemokraternas kongress ställer sig bakom en sådan linje. Lagar ändras vid ett regeringsskifte. Således skickas signalen till alla kommuner, även S-styrda, att det är fritt fram att bedriva välfärd i privat regi så länge det sker i de speciella välfärdsbolagen. Många kommuner kommer att ta chansen. Eftersom kommunerna är i allt mer trängda ekonomiska situationer pga fler äldre, ökade kostnader för försörjningsstöd och minskade statsbidrag så är det lätt att ta till konkurrensutsättning för att spara pengar kortsiktigt. Välfärdsbolagen kan då upplevas vara en lösning, åtminstone kortsiktigt. Med LO i ryggen för välfärdsbolagens framväxt lär inte facken ha mycket att sätta emot den privatiseringsvåg vi sannolikt kan komma att få se.
Vi kommer att se hur skillnaden mellan privat och offentlig drift suddas ut. Det är en farlig väg. Privat företagande och offentlig välfärd har och ska ha olika logiker. De ska komplettera varandra. Om dessa gränser suddas ut finns en stor risk för att det som arbetarrörelsen en gång argumenterat för i form av demokratisk underställda nyttor såsom sjukvård och utbildning kraftigt trängs undan som sådana. I kampen för att minska vinsterna i välfärden blir priset och resultatet att välfärden ställs utanför demokratisk kontroll. Demokratin blir en Upphandlingskrati. Detta genom att argumenten som Socialdemokrater tidigare använt för att inte privatisera blir värdelösa. Det finns då inga sakliga skäl att inte upphandla så kallade välfärdsbolag. Bättre är därför att upphandla i vanlig ordning, av ”vanliga” företag och när det görs ställa ordentliga krav på kvalitet och insyn.
Men nu kommer problemet.Vad händer om några år, vid en ny eventuell M-ledd regerings tillträde? LO och vissa socialdemokrater tror väl inte på evigt maktinnehav från S sida? Vad är en justering av hur mycket välfärdsbolagen får ta ut i vinst värd i form av hemliga oredovisade bidrag till ett partis hjälp för att få regeringsmakten? M vägrar fortfarande redovisa sina bidrag. Vinstbegränsningen i välfärdsbolagen är INTE stadfäst i gundlagen. Ett pennsträck och ett riksdagsbeslut och vips är rätten till vinstuttag höjda. Andra regler kan också justeras. Med den skillnaden att vi kan räkna med att en betydligt större andel av välfärden då ligger i välfärdsbolag. Om LO och S gett klartecken till det på högsta nivå. Varför skulle någon avstå? Och med vilka argument?
Till detta kan läggas de faktum att spelreglerna runt välfärden ser mycket olika ut. Skolor får tillstånd att starta via statlig myndighets godkännande, men kommunen betalar. Visst, förslag finns på att kommuner ska få mer att säga till om. Men faktum kvarstår. Äldreomsorgen är upphandlad om den inte är i kommunal regi. Men där diskuteras hårdare styrning från staten vad gäller kvalitet. Vi kan inte ha en debatt i Sverige om regleringar, förbud eller fri dragningsrätt på vinster ur välfärden utan att städa i helheten. Det spretar. Debatten om den svenska skolans förfall hör ihop med detta. Vanvård på privata och offentliga boenden likväl. Och vart tog diskussionen vägen om institutionsboenden för exempelvis barn och ungdomar under LVU där ägare till dessa små företag kan ta ut löner, inte nödvändigtvis vinst även om det också sker, men löner på hundratusentals kronor i månaden, samtidigt som kommunerna drunknar i ökade kostnader för denna typ av vård. 4000 kronor per dygn för ett barn är inte ovanligt. Och detta har pågått i åratal. Vinsterna i välfärden är en del av en större problematik, ändå är det om dessa slaget står. Det är intellektuellt ohederligt. Därför är Socialdemokraternas och partiledningens anslag rätt. Det handlar om vinsterna som en del, men främst om ordning och reda i välfärden. S vill börja städa och återupprätta förtroendet för välfärden. Det är klokt och nödvändigt för den som vill att den i framtiden ska vara gemensamt finansierad och i stora delar driven.
Och så gränsdragningsproblematiken. Vart går gränsen för vad som är välfärd och inte? Sossar har i regel en större “kärna” än högern vad gäller välfärden. Men vart ska vinstförbud råda och inte? Ska snöröjningen med merparten av privata entreprenörer omfattas? Företaget som leverera IT-lösningar till kommunen? Firman som städar på skolorna? Arkitekten som ritar det nya badhuset? Stenläggaren till torget? Företaget som kör bussarna? Skolmatsleverantören? Bonden som föder upp djuren som hamnar på äldreboendets tallrikar? Hyresvärden som hyr ut en skola till kommunen? Elektrikern som drar ström till TV-rummet på ungdomsgården? Firman som bygger och firman som säljer bilar till hemtjänsten? Banken som betalar ut lönerna till personalen. Och så vidare. Ska deras vinster regleras? Ska dessa verksamheter socialiseras? Förstatligas? Eller ska vi helt enkelt förvänta oss och kräva att de gör det de får betalt för att utföra? Som sagt. Privat verksamhet och offentlig verksamhet har olika logiker. Håll isär dessa. Sudda inte ut skillnaderna De behöver varandra. Men ska du helt förbjuda vinster på skattemedel, rakt av, så som en del högljutt ropar på i debatten, då är det upp till bevis att visa hur en helhetslösning ser ut. Lycka till!
Nej, det är inte okej att privata företag som finns i välfärden kan tumma på kvaliteteten för medborgarna för att plocka ut en vinst som de sedan inte skattar på. Det är vedervärdigt och omoraliskt. Det ska upphöra i Sverige. Precis som betygsinflation i skolan är ett hån mot allt och alla. Det ska regleras bort. Steg för steg. Men hur kan du helt förbjuda vinst utan att förbjuda någon som helst privat inblandning i välfärden? Det vore mer intellektuellt hederligt av dem som är för ett totalförbud att säga att det ska inte finnas privata utförare. Allt ska vara offentligt. Punkt slut. För det är den enda rimliga slutsatsen. Men i det ögonblicket måste dessa personer också svara på vart gränsen ska dras. Någon måste bedöma vad som är okej att kommunen/ staten köper av någon annan än sig själv. Vilka produkter eller tjänster är godkända för privata intressen att leverera? Vilka uppgifter ska staten/ kommunen ta på sig? Och hur gör du skiftet?
Och så det här med vinst i sig. Vad är vinst? Debatten har ju handlat om att det finns företag som i årets slut har bedrivit verksamhet som efter att personal, lokaler, material och annat är betalt fått pengar över av de resurser som kommunen gett företaget för det jobb som utförts efter att kommunen själv beställt eller att en medborgare valt leverantör. Det kallas vinst och kan delas ut till ägarna av ett aktiebolag. Men även i andra bolagsformer kan man ta ut vinst. Även kommunala boenden gör ibland “vinst” men då går pengen åter till medborgarna. Om du förbjuder eller begränsar företag att ta ut vinst, så som exemplevis genom välfärdsbolagens regleringar, så kan du ända lösa detta på andra vis. Varför pratar ingen om detta? Om företaget lyckas, på olika sätt, hålla nere kostnaderna så det blir, låt oss säga, en miljon kvar efter omkostnader. Ja då kan du lika gärna arvodera styrelsen med dessa pengar eller avlöna VD och företagsledningen högre. Det går att få ut pengar ur företag på många olika sätt, utan att det blir som vinst. Därför är det bättre att reglera kvaliteten så hårt att den där miljonen aldrig uppstår. Att den går till att anställa fler lärare eller undersköterskor, exempelvis. Löfven har rätt, där också.
Det finns en mer filosofisk aspekt av detta också. Hur kan det komma sig att det är okej med lite vinst, men inte mycket, enligt vissa. För om det är okej med vinst, som i de av LO föreslagna välfärdsbolagen, då ger man väl också upp tanken om att det det är fel att alls ta ut vinst. Och vad avgör vad som är en okej vinstnivå och vad som är en icke okej vinstnivå? Det skapar en viss förvirring. Är det då inte lättare att utgå ifrån vad som är en okej kvalitet och inte okej kvalitet på välfärden? Det kan inte vara lätta att följa med i debatten. De som ropar högst skriker “vinstförbud!”. Oavsett ovan redovisade bekymmer. Hur ser dessa på LOs förslag om lite vinst? Vi har många som lyfter LOs förslag och nog tror att det betyder vinstförbud. Vilket det inte gör, således. Men det finns istället, som jag redovisat, andra mycket farliga baksidor som ingen pratar om. Och så har vi Socialdemokraternas partilednings förslag om att reglera företag i välfärden så hårt att det blir ointressant eller omöjligt att ta ut vinst på bekostnad av välfärd. Och att medborgarna får veta när så sker. Och skulle det inte räcka kan Löfven tänka sig att i sådant fall gå längre.
All denna problematik, och säkert mer som jag inte kan överblicka har Stefan Löfven och den Socialdemokratiska partistyrelsen satt sig in i. De har lagt känslosvallet åt sidan. Ivern över att i första hand få köra över ett näringsliv vars begränsade delar har fått husera fritt i många år på bekostnad av skattebetalarna får stå tillbaka. Medborgarnas och näringslivets förutsättningar vägs båda in i förändringsarbetet. Det ansvarsfulla och sunda förnuftet har fått råda. Regeringserfarenheten lyser igenom. Den socialdemokratiska traditionen av att reformera samhället i önskad riktning, steg för steg, i takt med medborgarnas önskemål, har fått ta plats. Att till skillnad från sittande regering förändra i en takt som gör att begreppet “fort och fel” inte behöver användas, har fått förtur. Medborgarna vill ha slut på vinster före välfärd och skattesmitande. Men de måste också inse att ekvationen mer gemensamt finansierad välfärd och lägre skatt är en ekvation som inte går ihop i förlängningen.
Att som Socialdemokraternas partiledning nu föreslår, med skarpare regleringar, kvalitetskrav, öppen redovisning av ekonomin, offentlighetsprincipen och annat är rätt sätt att angripa frågan på. Det suddar inte ut skillnaden mellan offentligt driven välfärd och privat driven sådan. Det gör att företag som har vinst före välfärd för ögonen måste stå för det inför medborgarnas val och att de sannolikt inte överlever utan att förändras. Det begränsar dessutom möjligheten att ta ut vinst i praktiken, oavsett metod, och det sätter kvalitet och ansvarsfull användning av skattemedel främst, oavsett offentlig eller privat drift. Den offentligt drivna välfärden kommer i ett sådant Sverige alltid att ha ett övertag bara genom sin natur.
Det är synd att en sådan viktig fråga för medborgarna ska grumlas av ytliga argument och avsaknad av problematisering. Heder åt statsministerkandidat Stefan Löfven och partistyrelsen som orkar stå upp för det sansade och långsiktiga i allt detta. Vinsterna ska begränsas, skatter betalas, välfärden prioriteras. Men låt oss göra det på ett sätt som ger önskat resultat.
