Att skiljas är att dö en smula?

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag ber om ursäkt för det och hoppas att ni som läser mig ibland har överseende med det. Ska skärpa mig. Det har varit en intensiv vår. För mig är det viktigt att det jag skriver om kommer ur hjärtat. Jag kan inte krysta fram saker. Att skriva om det som funnits i mitt huvud de senaste månaderna på den yrkesmässiga fronten hade nog varit möjligt. Otroligt mycket och spännande är på gång och sker just nu i Eskilstuna. Samtidigt kräver allt detta som nu sker i kommunen stort fokus och engagemang på dygnets få timmar. Den privata tiden som då återstår och som jag brukar använda till att bland annat skriva här på bloggen har inte funnits i samma utsträckning. I synnerhet som att våren har präglats av privata händelser som tagit en del energi i anspråk.

Jag vet att det pratas om det. Många vet. Andra har hört ryktet. De närmaste i partiet, majoriteten och oppositionen har vetat det i månader. Delar inom medierna känner till det. Jag och den jag lever ihop med delar på oss. Vi skiljer oss. Jag skriver om det för att jag ska slippa berätta det för alla som inte vet och för att spekulationer inte ska behövas. Jag behöver inte redogöra för alla detaljer här. Det är oviktigt. Men visst. Att ha de yrkesliv vi idag har som folkvalda båda två är slitsamt. Det blir svårt att vårda en relation. Det går också att ifrågasätta hur sunt det är att båda parter i en relation har så snarlika intressen/ sysslor. Paradoxalt nog kan likheten i sysslorna också göra att man glider isär. Att perspektiven förändras.

En grundbult i en relation måste ändå vara att ha kul ihop. Att det finns glädje. När så inte längre sker, när allt blir jobb och praktisk vardag utan några avbräck och gnistan inte finns där längre. Då ska man skiljas åt. Livet är för kort för annat. Vi har säkert gjort misstag på vägen. Jag vet att jag gjort det. Ageranden och beslut under resans gång som sett annorlunda ut hade kanske kunnat gjort att vi inte hamnat i detta. Eller så var det inte meningen att det skulle bli mer än såhär. Kanske var vi för olika. Kärleken var inte stark nog för att klara påfrestningarna som blev. Det är nog inte svårare än så. Men det spelar ingen roll. Tiden går inte att backa. Och det som skett får ses som lärdomar inför framtiden. Nyttiga lärdomar. Att låta bitterhet och ältande ta över är ingen mening. Livet är för kort också för det.

Är det ett nederlag att gå skilda vägar? De många som gått igenom det vet bäst själva. Är det ett misslyckande? Både ja och nej. Självklart är det tråkigt när människor delar på sig. Men vänd på det. Hur många lever inte ihop för att leva upp till andras, ofta inbillade, förväntningar och förhoppningar? Hur många slösar inte bort sin tid i relationer som inte gör dem lyckliga? Hur många väljer bort, eller glömmer bort snarare, att ha roligt åtminstone då och då med den man lever ihop med? Allt för många. Och vilket är då det största misslyckandet? Att en kärlek som en gång var stark och kändes oövervinnelig sakta dör ut och leder till möjligheten att möta kärleken på nytt med någon annan? Eller att livet ödslas bort på en annan människa som på samma sätt förslösar sitt liv på dig? Svaret har du nog själv. Vill du hålla tillbaka dig själv och hålla tillbaka en annan människa? Är det den personen du vill vara?

Det gör ont att skiljas. Hus ska säljas. Saker delas upp. Barnveckor hanteras. Det som varit ska ältas. Barn ska fås att förstå vad som händer. Det blir oro som ska hanteras. Din omgivning undrar. Allt ställs på ända! Det pratas och spekuleras. Vad har hänt? Varför? Har någon träffat en annan? Du undrar vad andra tycker och tänker. Du måste berätta för människor. Bilden av det perfekta paret finns inte längre. Fasaden rämnar. Å andra sidan. De flesta har egna liv att koncentrera sig på. Kanske ganska lika det du själv lever. De flesta bryr sig inte, och det ska de inte heller. De flesta. Men det finns de som ställt upp under denna tid. Särskilt en person. Det stödet har varit fantastiskt och för det är jag evigt tacksam…

Är då att skiljas att dö en smula? Nej! Tvärt om. Det är ju ingen som har dött! Utom möjligtvis kärleken då, för stunden. För den personen. Livet börjar om på nytt. Ett ok som sakta smugit sig på och lagt sig tungt faller av dina axlar samtidigt som din ryggsäck på livets resa är packad med nya erfarenheter och tillbehör som är lätta att bära. Hjärtat är nu möjligt att ge till någon annan som vill ha det och vars hjärta du vill ha. Men det tar tid innan du kommer dit. Det måste få ta tid. Och du kan behöva stöd. Men du kommer dit.

Och är det inte därför vi människor i grunden finns till? För att kunna älska och ge av oss själva till någon annan vi håller av och har roligt tillsammans med?

Jag tror det.

Det måste vara så.

Nog om detta. Livet går vidare. Och Eskilstuna är en fantastisk kommun med stora utmaningar och enorma möjligheter. Glöm inte det.

About these ads

6 reaktioner på ”Att skiljas är att dö en smula?

  1. Efter 20 år med god äktenskap och två fina barn har jag hamnat i en mardröm. jag grät , fick sömn svårigheter, drukit mera än vanlig, men!! ha bara tålamod, tiden läker alla sår.

  2. Jobbigt för er båda, men tyvärr nödvändigt när kärleken svalnar.
    En starkt bidragande orsak till de alltför många skilsmässorna i dagens samhälle, är stressen i arbetslivet. Jag måste erkänna att jag inte blev förvånad.
    Vad lär vi oss av detta tråkiga misslyckande? Jo att vi måste bättre våga balansera arbete, fritid och sömn.
    Vi måste bli mer realistiska och hänsynsfulla.
    Detta är ju en politisk fråga!
    Två heltidsarbetande på skilda orter. Farligt och skadligt!
    Ni har haft en omänskligt hård börda.
    Måste skilsmässor vara så vanliga?
    NEJ, vi måste skapa ett mänskligare samhälle, ett mera öppet, resonerande och hälsosammare arbetsklimat.
    Vi har råd att värna våra relationer.
    Jobba inte mer än vi behöver för att må bra!
    Vad lever vi för? Det goda livet!
    Vi MÅSTE lära oss att sätta gränser.

    Se nu Er skilsmässa som ett lärande misstag och utnyttja era hårt vunna erfarenheter till att forma en socialliberal politik för ett tryggare och mänskligare samhälle.

    Det känns jobbigt för Er just nu, men relativt sett så finns det värre saker i livet att förfäras över.

    Med varmt deltagande

    Hans-Erik Fredbäck

  3. Trots att du är min högsta högsta chef får du en varm kram av mig. Var rädd om dig Jimmy. / Ingrid

  4. Visst, så är det, som du beskriver det. Men visst finns en sorg att bearbeta över det som inte blev som man hade hoppats. Men som de kloka människor ni är kommer ni säkert att vara vänner hela livet. Ta väl hand om varandra och om sonen.

    Maud

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s